”Fattigdom och elände är bara ett par släktled bort”.- Så skriver Widar Anderssons recension om Göran Färms bok som handlar om Görans far, Hilding Färm. (31/7)
Hilding Färm var en kämpe inom socialdemokratin. Hans politiska karriär startade i SSU och gick genom många uppdrag vidare till att bli chefredaktör för Folkbladet och avslutades som landstingsråd i Östergötland. Men allra först började han som glasarbetare i Småland.
Fattigdom kan inte förbjudas, heter det nuförtiden. Nu var det tur att Hilding Färm och hans generation inte tänkte så, för då hade vi aldrig fått något välfärdssamhälle. Fattiga hade fått vara fattiga och hankat sig fram på dåligt betalda arbeten och allmosor av något slag. Nu, tror jag inte för ett ögonblick att Hilding skulle ha nedlåtit sig till att sitta med en kantstött porslinsmugg och tigga framför dörren till byaffären i Hovmantorp. För övrigt hade nog ingen lagt något i muggen, utan han hade nog fått utstå både spott och spe för att han inte arbetade och gjorde rätt för sig.
Vi lever nu i ett mångkulturellt samhälle. Det beslutades av riksdagen någon gång på 1970-talet. Genom invandring och medlemskap i EU har vi fått nya seder och bruk. Ett sådant är tiggeriet som vi fick på köpet när vi anslöt oss till EU på 1990-talet. Alla länder och kulturer har dock sina egenheter som de måste få respekteras för. För Sveriges del är det synen på tiggeri. I Sverige tigger man inte. I Sverige arbetar man.
Våra välbetalda EU-parlamentariker måste vara klara och tydliga på den punkten och stoppa tiggeriresorna. Våra riksdagsledamöter vågar inte.