Jag är väl medveten om att jag kastar sten i glashus. En stenbumling. Under mina år som kommunalråd hände det att jag efter dramatiska händelser, skjutningar och liknande, försökte förmedla mina egna och andras känslor. Igår var det kommunalrådet Pierre Månsson (L) i Kristianstad som fick beskriva känslorna efter en vansinnesskjutning och svara på frågor om vad som behöver göras.
Det finns förstås en poäng med att vara närvarande när något allvarligt händer. Samtidigt är det nästan omöjligt att säga något klokt i stunden, och därför finns risken att orden bara spär på frustrationen och oron för att samhället inte förmår göra tillräckligt. Gårdagens pressträff med inrikesminister Mikael Damberg var uppenbarligen inplanerad sedan tidigare, men jag tror inte ens att ministrars ord kan lugna i stunden. Och inget blir bättre av att det omedelbart efter en allvarlig händelse följer en verbal slagväxling mellan regering och opposition.
Självfallet, allt måste vara möjligt att diskutera alltid. Men diskussionen måste präglas av insikten att vi har ett alldeles särskilt allvarligt läge. Och ett gemensamt ansvar för att bryta utvecklingen. Den här ledarsidan har tidigare uppmärksammat Brottsförebyggande rådets rapport om utvecklingen i Sverige och Europa när det gäller skjutningar. Under 2000-talet har Sverige gått från en botten till en mindre smickrande topposition i Europa. Det finns ingen enkel förklaring varför, och ingen regering kan pekas ut som ensamt ansvarig. Det borde göra det lättare att kraftsamla.
Gårdagens pressträff med inrikesministern handlade om datalagring och hur polis och andra lättare ska komma åt information på chattar och liknande. Det här är känsliga frågor i vårt land. Integriteten hålls högt, och det är bra, men det är också bra att det växer fram en enighet om att speciella lägen kräver speciella åtgärder. Jag har svårt att tro att det hos allmänheten finns en utbredd oro för ett vi får ett övervakningssamhälle. Däremot finns det som sagt en oro för att samhället inte förmår bryta ner de kriminella gängen.
Jag vågar tro att allt som nu görs ger effekt. Det finns fler poliser. Polisen har fått nya redskap. Fler grips. Fängelser byggs ut. Det förebyggande arbetet förstärks och mer är på gång. Det finns olika åsikter om vad som behöver göras ytterligare, men partierna är ense om mycket.
Det är konkreta insatser som behövs. Och till dess att vi ser resultaten är det ok för mig om det är sparsamt med pressträffar.