Nationalstatsegoism präglar Nordens länder

Debatt 31 oktober 2021 09:55
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sveriges radios mångårige Norden-korre Bengt Lindroth undersöker i sin bok varför åsiktsklimatet i svensk och nordisk verklighet har polariserats och blivit så grälsjukt under 2000-talet. Varför har vi så svårt att uppträda hyfsat samstämda gentemot omvärlden i detta nordliga hörn av Europa? Varför breder nationalstatsegoismen ut sig – och det särskilt just nu i samband med coronapandemin?  

En bärande tes i hans läsvärda ”Vi som inte var med i kriget” (Carlssons förlag, 267 sid) är ”förståelsegapet"; att Sverige inte var med i kriget. Detta, menar Lindroth, gör att svenskarna saknar ett kollektivt minne, vi stod utanför i motsats till Finland (upplevt fyra krig under 1900-talet), och Norge och Danmark som var ockuperade av nazi-Tyskland.  Och det förståelsegapet har utvidgats under 2000-talet i spåren av de nordiska ländernas osamordnade, olika coronahantering men också globaliseringen. De nordiska länderna har halkat in i en nationalstatsegoism, som Bengt Lindroth konstaterar på sidan 220 i sin bok.

Norden har inte heller förmått uppträda någorlunda samstämt heller i EU-sammanhang utan var och en kör ofta sin egen linje, trots att Sverige, Finland och Danmark samordnat har så mycket gemensamt av lösningar (nordisk arbetsmarknadsmodell med kollektivavtal och samarbetskultur på arbetsmarknaden etc) att erbjuda i EU. Gemensamt och med en fokuserad agenda skulle Norden väga mycket tyngre inom EU och andra internationella beslutsfora. Och t ex med sin gemensamma tyngd ha lättare att bygga allianser med Tyskland, Nederländerna m.fl.. Framgången för Norden blir mindre om varje enskilt nordiskt land kör sitt eget race i lite självgod nationalstatsegoism. Här finns skäl, menar jag, att självkritiskt närmare analysera hur de enskilda nordiska länderna skulle kunna förbättra sitt samarbete och se vad man faktiskt har gemensamt och borde kunna vinna på om man agerade mer gemensamt i stället för var och en för sig. Och det på fler områden än det nu allt tätare och allt bättre fungerande försvarspolitiska samarbetet i och runt Östersjön och i Nordkalotten/Arktis. Tänk om vi t ex hade motsvarande goda, problemlösande samarbeten på t ex energiområdet mellan de nordiska länderna?

 Men de stora spelarna i Bryssel ska nog vara lite tacksamma för att man har Finland som med stor diplomatisk skicklighet har så goda, öppna kanaler in till Putins Ryssland. Att det sedan också ligger i Finlands eget intresse att hålla sig informerad om den stora grannens tankar om världen är en annan sak. Och så även en rent säkerhetspolitisk nödvändighet. 

I sin bok lyfter Bengt Lindroth fram hur det nordiska samarbetet blomstrat i optimistiska tider som efter kriget och efter Berlinmurens fall, för att sedan slockna och gå på sparlåga när världen blivit mer inåtvänd och nationalistiskt orienterad. Det är också min upplevelse.

En sak som jag för min del – apropå förståelsegapet – noterat är hur allt annat än problemfritt det fungerar med fusioner och företagssammanslagningar mellan nordiska länders företag. En viktig aspekt som Bengt Lindroth inte berör i sin bok. Faktum är hur som helst att bäst har det en tendens att fungera mellan svenska och finska företag (Telia-Sonera, StoraEnso, SSAB-Rautarukki, Nordea). Sämst fungerar det mellan svenska och danska företag och där t ex missnöjet är stort och skapat stort förtroendegap mellan såväl ledning som anställda inom PostNord. Den fusionen har inte alls fungerat bra på just något plan. 

Jag tycker det är bra Bengt Lindroth mot slutet av sin bok lyfter fram kulturen. Ett område där det – trots att t ex färre skönlitterära böcker översätts från finska till svenska etc - ändå också nu fungerar hyfsat bra. Och här spelar ju Nordiska litteraturpriset en viktig roll för läsningen av våra grannländers skönlitteratur. Och utbytet är också hyfsat gott inom film- och teaterområdet, opera och klassisk musik (med finska dirigentundret). Men visst skulle det kunna bli ännu lite bättre.

   Och låt oss instämma i Bengt Lindroth slutord i boken om att det är hög tid ”att Sverige och Norden bemödar sig om en ny politik för samarbete och för ett gemensamt Europa”. Detta särskilt med tanke på att vi på 2020-talet lever i en allt mera svåröverskådlig värld - och där just regionala och nationella identiteter blir allt viktigare. Då, särskilt, måste vi i Norden – med respekt för varandras särdrag – anstränga oss lite mer för att samarbeta och hålla ihop. Ty det vinner vi alla på.

 


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Läs mer!
Kultur

Bookbeat-reklam får kritik

Litteratur

Åsa Larsson får deckarpris

Kultur

Branschen enig: Regeringen missar krisstödet

Konst

Yinka Shonibare – årets konstnär på Djurgården

Teater

När det dödliga våldet kraschar tonårsbubblan

Visa fler