Tragikomisk topprestation på Stora Teatern

"Alla mina liv" är en annorlunda teaterupplevelse.

Krönika 7 november 2021 13:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Premiär 6/11

Stora teatern Norrköping

Alla mina liv

Manus: Alan Ayckbourn

I rollerna: Ann-Sofie Andersson Kern och Sven Angleflod.

Regi: Johan Huldt.

Scenografi- och kostymdesign: Magnus Möllerstedt.

Mask- och perukdesign: John Hanna och Frida Ottosson.

Ljuddesign: Michael Andersson och Björn Andersson.

Ljusdesign: Patrik Nystrand.

När de två skådespelarna Ann-Sofie Andersson Kern och Sven Angleflod kom in och bockade och tackade så tänkte jag att "men herregud; det kan väl inte redan vara slut?!" Men det var det. Två timmar och tjugo minuter (inklusive paus) hade med råge passerat. Jag hade gärna suttit kvar ett par timmar till. Stämningen i salongen var mestadels stillsam, skratt och småfniss då och då, men lika ofta dominerades publiken av ett närmast andlöst lyssnande och inre analyserande, eller i vart fall funderande på sig själv och sina liv.

När jag kom hem från föreställningen på lördagskvällen och satte mig att välja mellan de tio olika pressbilder som Östgötateatern bjuder på så insåg jag att endast fyra av bilderna kom från den/de pjäser som jag hade sett tidigare på kvällen. Pjäsförfattaren Alan Ayckbourn är en mångbelönad, produktiv och egensinnad teaterkonstnär som har skapat många internationella succéföreställningar i genremixen svart komedi och fars. "Alla mina liv" är ett av alla dessa mästerverk. Regissören Johan Huldt skriver i programbladet att när han första gången läste Ayckbourns Intimate exchanges (Alla mina liv på svenska) så blev han helt "uppslukad". Jag förstår honom och jag förstår att hans tankar började snurra runt frågan om det skulle vara möjligt att hitta en teater, två skådespelare och ett gäng teatertekniker som skulle våga låta honom pröva att sätta upp föreställningen? Östgötateatern gjorde det möjligt. Viket hedrar teatern och vilket bör glädja dess publik.

Det speciella med "Alla mina liv" är att publiken vid vissa vändpunkter i föreställningen avgör hur pjäsen ska fortsätta. Showen börjar med att publiken får bestämma om Celia Teasdale (Ann-Sofie Andersson Kern) ska röka den sista cigaretten som finns kvar i paketet innan hon ska sluta röka eller om hon istället ska ta en promenad med sin man rektorn Toby Teasdale (Sven Angleflod). Premiärpubliken valde genom handuppräckning att hon skulle röka cigaretten. Och då bjöds vi på en fortsättning av pjäsen som enligt Angleflod och Andersson Kern aldrig hade önskats under de veckor då pjäsen spelats i Linköping. De tillfällen då salongsljuset tänds upp för att markera att det är dags för publiken att fatta beslut om dramaturgiska vägval är hur som helst smått magiska. Publiken är med på noterna och accepterar utan knorr att skådespelarna stiger ut ur sina roller för att invänta auditoriets besked om vartåt föreställningen ska fortsätta.

Jag har bara sett 25 procent av pjäsen "Alla mina liv". Jag vill gärna se mycket mer. Skådespelarna Sven Angleflod och Ann-Sofie Andersson Kern visar professionalitet rakt igenom. Andersson Kern gör en tragikomisk topprestation i sin gestaltning av rektornsfrun Celia Teasdale. När hon på dalmål bjuder på rollen Irene Pridworthy vill jag bara ha mer. Sven Angleflod är strålande; inte minst som mytomanen Lionel Hepplewick. Ljuset och scenografin lyfter föreställningen. Kaos i ett VIP-tält för tedrickare transformeras snyggt till en kyrkogård. Och en skojfrisk trädgård förvandlas till en grym scen där styrelseordföranden Miles Coombes blir biten i benet av en kvinna.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Läs mer!

Gör inga anspråk på sanningen

Konstnärlig och tillgäng på samma gång

Nästan allt landar rätt i Spielbergs West Side Story

Coronasoppa: "Ett urval av röster"

Trovärdig men skarvar på sanningen

Visa fler