Den danska korven är trots allt godare

Sverige 2 augusti 2021 05:15
Detta är en ledarkrönika. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När det så småningom blir det dags för semester planerar jag och hustrun en tur till Danmark. Det har blivit många besök under åren och därför är grannlandet i sydväst något av ett andra hemland. Ja, besöken är så många att jag har lärt mig förstå de danska räkneorden. Nästan i alla fall.

Det är inte helt enkelt begripa vad det är som gör att man trivs i vissa sammanhang. Som i det här fallet gör att jag ser fram emot de röda pölserna, maten över huvudtaget, promenaderna på hedarna och den något mer avspända stämningen, möjligen förstärkt av det berömda danska ölet. Kanske är det mixen av det annorlunda och det bekanta som kittlar trivselnerven lite extra. Det är välbekant och begripligt men ändå inte som hemma, som vardagen.

Det är kanske samma trivselnerv som gör att restaurangerna på Mallorca serverar "svenska" köttbullar. 

Närheten och historien har svetsat ihop våra länder. Sedan mitten av 1950-talet har vi en gemensam arbetsmarknad, och det har utan tvekan drivit på samarbetet och integrationen. Det blev för övrigt övertydligt härom dagen när Daniel Ståhl vann guld i OS. Du jublade förstås alla vi svenskar över "vårt" guld, men det hade inte blivit något firande utan hans finska mor och vem vet, utan hans isländska tränare. Det var ett nordsikt lagarbete som möjliggjorde segern. 

Starka band, ja, men den moderna nordiska historien är full av misslyckade samarbetsprojekt. För egen del minns jag särskilt planerna på en gemensam TV-satellit och diskussionerna med Norge om Telia och Telenor och när dåvarande näringsministern kallade Norge för den "sista sovjetstaten".  Samarbetet har ibland försvårats av att länderna har valt olika politiska vägar. Finland och Sverige är med i EU men inte i Nato. Norge och Island har gjort tvärtom, är med i försvarsalliansen men inte i EU.  Det land som i mina ögon framstår som det mest skeptiska till alla former av överhöghet, Danmark, har valt att ingå i både EU och Nato. 

Gnisslet har förstärkts av andra meningsskiljaktigheter. Migrationspolitiken har inte bara skapat dålig stämning mellan politiker, den har även satt spår i de mer mellanmänskliga relationerna. För att nu inte tala om ländernas olika strategier under pandemin. 

Men trots gnissel och misslyckanden, integrationen fortsätter. Nej, det blev ingen TV-satellit på 1970-talet, men det blev så småningom ett fördjupat samarbete kring TV-frågor. Och på teleområdet har det också utvecklats ett samarbete. Helt enkelt därför att det finns starka skäl för ett samarbete. De nordiska länderna är små, och det kan vara en fördel i många sammanhang, men det är en stor nackdel när det ska fram pengar till investeringar. 

Därför är jag en varm anhängare av det nordiska samarbetet. Våra samhällen är trots allt ganska lika, och därför kan vi dra nytta av varandra. Lära oss av varandras erfaranheter och samverka för att tillsammans bli starkare i konkurrensen med övriga värden. 

Det nordiska samarbetets fram- och motgångar säger nog något allmängiltigt om samarbete. Det kan behövas en del stolta proklamationer och prestigefyllda projekt, men viktigast av allt är att möjliggöra mänskliga möten i vardagen. Se till att det är enkelt att röra sig över gränserna oavsett om det handlar om arbete och studier eller turism. 

Det finns det som är viktigare för integrationen, men en viss roll spelar det säkert att jag och andra turistar i grannlandet och upptäcker att korven faktiskt är godare men att det danska sättet att räkna är betydligt krångligare. 

 

 

 

 

 

Lars Stjernkvist

Ämnen du kan följa
Läs mer!
Krönika

Jesper Nordström: Jesper Nordström: Trump är såklart Jesus

Finspång

Historiska föreningens eldsjäl prisas för sina insatser

Krönika

Anna Hellerstedt: Ännu en chans att träffa en drabbad