Det blev som man hade trott de senaste veckorna efter att spelarmissnöjet med nye tränaren Anders Nyqvist började sippra ut. Han fick sparken. Det räckte inte med den konstgjorda andningen att plocka in profilen Alexander Axén som någon slags mentor. Skadan var för stor och omöjlig att reparera.

Som läget hade blivit under den här rekordturbulenta försäsongen var det ett klokt beslut. Förmodligen det enda vettiga för att om möjligt få någon slags rätsida på haveriet. Vad hade hänt annars? Spelarstrejk i helgen?

Men, som sagt, klubben har själv grundat för det här.

Artikelbild

| Johan Roxström och Admir Dedic.

LÄS MER:"Sleipners tysta kris"

Problemet ligger ungefär ett halvår tillbaka i tiden när den förra tränarduon också sparkades. Om Nyqvists sorti låg i vårluften var det ingen utanför Sleipners innersta kärna som kunde förutse att Johan Roxström och Admir Dedic skulle få lämna i början av november. Inte en jäkel, det kan jag garantera. Och under den här tiden som har gått sedan dess har jag heller aldrig hört någon utomstående som har begripit varför det där beslutet togs.

Den unga tränarduon hade gjort en kanonsäsong under sitt första år, vunnit Danske Bank cup och in i det sista nosat på avancemang till ettan.

Men de fick alltså sparken.

Hur sjukt får det bli?

Jag vet inte alla turer bakom det och vill inte hänga ut någon ensam ansvarig för det så det får väl bli ett gemensamt styrelseansvar i så fall.

Men det var som om all vett och all sans försvann när starka och omtyckta Sleipnernamn som Rutger Pettersson och Adnan Ergül lämnade "Randigt".

Och moral också för den delen, för det var ett skamligt sätt att behandla två uppskattade och duktiga tränare som "Rocky" och "Adde" på.

Men på något sätt fick nya röster och idéer gehör i det vakuum som uppstod efter Adnan och Rutger, och majoriten av styrelsen klubbade igenom det.

Sleipner skulle satsa på ungdomarna, och uppenbarligen var lärarna (!) Roxström och Dedic fel personer när det handlade om just det.

Ungdomssatsningen i sig är ju självklart bara att applådera, och Sleipner hade förmodligen inte haft råd eller möjlighet att fortsätta plocka in spelare utifrån.

Men när Roxström och Dedic skeppades iväg (till Assyriska som tackade och tog emot med vidöppen dörr) gjorde man den egna uppförsbacken totalt omöjlig att hantera.

I stort sett hela fjolårstruppen, med ett fåtal undantag, valde att lämna Sleipner efter det. Den omilda behandlingen av de populära tränarna var nog en större anledning till spelarflykten än att det var just Nyqvist som ersatte, om man ska tolka de flesta rösterna rätt.

LÄS MER:"Kunde skött det snyggare"

Och det var inga dussinlirare som lämnade Östgötaporten. Efter att Linköping City gick upp till ettan hade Sleipner garanterat haft en av seriens starkaste manskap med en "normal" spelaromsättning under vintern.

Nu har man i stället ett helt nytt och oprövat lag som ska försöka spelas ihop mitt under en gigantisk kris, och i skrivande stund finns det heller inget nytt tränarnamn efter Nyqvist.

I år är det 80 år sedan som Sleipner plockade hem stans första SM-guld. Det jubileumet borde kanske firas på något sätt men det känns som man har annat att tänka på just nu.

Men jag lider med dem som brinner för klubben. Självklart har inte styrelsen medvetet styrt föreningen mot den här krisen, men likväl blev det den katastrofala riktningen.

Jag är varken döv eller blind och det är inget snack om att Sleipners anseende i stan har skadats betänkligt av den här härvan. Det återstår att se hur, och om, man kan jobba sig upp ur skiten. Och har vi verkligen sett botten av det här ännu?

Förresten: hur många sekunder hann Axén med att jobba för Sleipner?