2008.
IFK Norrköping är på dekis.
En klubb utan identitet som försöker att släcka eldsvådor de själva antänder på men bränner sig.
Mästarna Kalmar FF krossar "Peking" med 6–0 på Fredrikskans men Armando Ibrakovic kommer ihåg matchen av andra anledningar än att det blev en präktig stjärnsmäll.
Två minuter från slutet bytte supertalangen med den strålkastarljusa framtiden av Kevin Amuneke.
Ett par år senare när Ibrakovic satt häktad i Kalmar kunde han se arenan från sin cell.
– Det var helt sjukt. Snacka om att man funderade just då.
Armando Ibrakovic värmer händerna runt kaffemuggen och svarar:
Vad tänkte du?
– Mycket. På allt. Rent fotbollsmässigt när jag kom in det så var det en lavett. "Din jävla idiot!". "Vad håller du på med?" "Hur kunde du göra så?". Men på något sätt stänger man av. Du blir galen om du sitter och tänker för mycket.
Det fanns inte mycket bra med IFK Norrköpings pinsamma allsvenska säsong 2008. Laget åkte ur så det stänkte om det men på ett individuellt plan var det Armando Ibrakovic som var både framtid och lagets spännande spelare. I särklass den med störst potential.
Han valde en annan väg. Villarån. Olaga frihetsberövande och narkotikabrott. Smack – tre och ett halvt års fängelse.
Efter två och ett halvt år var han en fri man men också bräcklig och rädd.
Samma fotboll som var på väg att ta honom till höjder, som mycket väl kunde tagit honom till höga höjder, blev en trygg välkomnande hand tillbaka.
Sylvia öppnade upp dörren. Senare Assyriska.
– Idrottsfamiljen är stark. Jag kände inte att det var någon som dömde mig. Den generella bilden av mig är att det där inte var jag. Det var ett tillfälle av mycket negativt som hände i mitt liv. Så fort jag kom ut togs jag emot som Armando fotbollsspelaren. Sylvia tog emot mig, jag var där på fotboja och jobbade på kansliet. Det var sinnessjukt vilken gärning av dom. Assyriska med. Det jag fått uppleva och det som fått mig att brinna är hur mycket fotbollen kan göra i samhället. Jag har hittat en koppling, det är det här jag ska göra.
Och det är?
– Inspirera. Motivera. Föreläsa. Jag har hållit på med fotboll hela livet. Att arbeta med ungdomar är hur häftigt som helst. Responsen, hur de snackar med mig. Hur jag kan komma med tips och råd – det är får mig att känna mig, jag vet inte, värdefull. När de tar till sig.
Var det nervöst första gången?
– Spela i allsvenskan var ingenting i jämförelse. Första gången var för årskurs åtta i Navestadskolan. Det var jag själv som tog initiativet. Det var min lärare som var där, jag kände att jag ville göra det. Det har jag känt under många år. När jag kom ut ringde Ektorpsskolan mig och ville att jag skulle komma och föreläsa. Jag tackade ja men en vecka innan avböjde jag.
Var vad du rädd för?
– Jag visste inte var jag skulle börja. Jag visste inte var jag skulle sluta. Vad skulle hända när jag berättade allting?.
Vad berättar du om?
– Om mitt liv. Rakt på. Ingen censur. Jag spiller ut allt. Ingen är skonad. Inte jag själv, inte min familj. IFK eller något annat. Jag hade yttersta ansvaret, självklart. Det är jag tydlig med men det fanns delar i det som...
Du är kritisk mot andra?
– Mycket av det som hände mig ser man i samhället idag. Jag var utåtagerande väldigt mycket. Min pappa blev sjuk och i den åldern, jag var tonåring, det är svårt att vända sig till någon. Man börjar agera utåt. Man börjar visa och ropa på hjälp på ett destruktivt sätt. Det är det man ser idag, de bränner bilar och håller på med en massa grejor. De har problem i skolan och man vet inte hur man ska hantera det. Man blir arg. Ungdomarna behöver bli sedda. Jag själv hade svårt att vända mig till någon. Att ta det steget, men det fanns heller ingen som sträckte ut handen.
Vad tror du hade hänt om någon hade gjort det, hade du tagit handen?
– Ja, jag tror det. Det var tydligt att jag inte mådde bra, det var en vecka under sommaren när jag inte kom till träningen alls. Det var skador och mycket negativt. När jag tänker tillbaka så var det rätt så tydligt och jag vet också att personer såg att det var något.
Är det häftigt att nå fram?
– Vilken känsla. Jag hade en öppen föreläsning där jag inte kände mig nöjd. Jag byggde upp en press på mig själv att jag var tvungen att ha ett grymt intro för att fånga deras uppmärksamhet. Sen stod jag där och började läsa innantill. Ljudet stämde inte. Jag tappade bort mig. Jag funderade på om jag ska ta pappret och kasta bort det. Inget stämde. Jag var besviken och förbannad. Tävlingsmänniskan kom fram. Jag släppte allt och körde ifrån hjärtat. Sen när jag kom hem fick jag ett samtal från en pappa som ville tacka för föreläsningen.
– Han sa: "Min son var där, han älskade det. Han blev inspirerad av dig". Mitt hjärta började slå. Det värsta är att den här killen är tolv år. Tolv! Han var borta från skolan för att han blev mobbad. Jag fick hans nummer. Vi har pratat ett par gånger. Snacka om motivation. Jag svävade som på moln. Vilken grej.
Många kanske hade valt en annan väg om de hamnat där du gjorde. Det var aldrig nära att du vek ned dig?
– Nej. Där har du en grej jag fick ut mycket av när jag satt inne. Jag träffade mycket människor som var godhjärtade men när man hörde deras livsöden – det var så tragiskt. De hade ingen möjlighet till ett bra liv. Man fick en bild, perspektiv. Jag passar inte in här. Jag har föräldrar som gett mig allt. De har krigat. När pappa kom till Sverige gick han upp tre på morgonen för att plocka jordgubbar. Man började inse – shit vad de har gjort för mig. Man insåg att det här inte min plats. Jag hör inte hemma här och lovade mig själv att vad som än händer i livet så aldrig hit i alla fall. Det finns mycket bättre lösningar.
Du har två barn. Vad vill du lära ut?
– Kämpa. Jag har funderat mycket på det. Skit samma vem du är, om du vill uppnå någonting i livet ska du alltid kriga. Du ska vara tre gånger bättre än alla. Det var det som var mitt problem. När jag kom till allsvenskan så var dels IFK en väldigt destruktiv klubb. Det var mycket grupperingar och utländska spelare. Klara dig själv. Jag kände mig inte hemma. Inte ens hos de unga killarna. De levde fotbollslivet, jag gjorde inte det. Mina barndomsvänner hade jag växt ifrån så jag hamnade i en annan grupp med kriminalitet. Till en början höll jag det på avstånd. Jag var proffs. Spelade fotboll. Men de miljöerna började påverka mig. Utan att jag missbrukade. Jag spelade i allsvenskan mitt första år men var missnöjd. "Tränaren hatar mig". "Varför spelar jag inte?". Jag var med i U21-landslaget och åkte på en skada, fick inte spela i premiären av superettan mot Assyriska.
Det var andras fel?
– Det var andras fel. Det är sinnessjukt att jag tänker så. Innerst inne är man besviken på sig själv men inte tillräckligt stark att se det och ta tag i problemet. Jag säger till ungdomarna: "Stanna upp, gör du verkligen ditt bästa?".
Det känns som du tagit andra chansen?
– Jag är väldigt tacksam mot många att jag fått en andra chans. Det är inte alla som får det. Innan jag kom in på den här banan med att jobba med ungdomar och föreläsa, jag vet inte hur många jobbansökningar jag skickade. De jobb jag har fått är genom kontakter. Jag skulle inte få ett jobb på lager på grund av att jag finns i belastningsregistret. Det känns inte som det är rätt. Gör du ett ärligt försök, jag hamnade fel, men ska du göra ett ärligt försök så får du inte jobb på ett lager. Det blir till slut: "Fuck it". Jag var vilsen ett tag när jag kom ut men mår jäkligt bra idag.