Krönikan
Jag, och mina kollegor och säkert också 7 500 av de drygt 8 000 åskådarna runt Parken, kom aldrig underfund med vad IFK sysslade med i första halvlek i går.
I stort sett inte enda passning gick rätt, man höll på att skicka upp långbollar á la Colin Toal till de tre småväxta IFK-anfallarna som mötte fyrtorn till försvarare. Magnus Wikström måste vara allsvenskans både längste och tyngste mittback.
Inte en boll gick genom mittfältet. Astrit Ajdarevic försökte styra upp spelet men inte ens han hade någon lycka med sig mot sina gamla klubbkamrater.
Fick avancera för enkelt
Dessutom släppte IFK-försvaret fram Valdet Rama i 45:e minuten så han fick avancera 30 meter innan han från 22-23 meter fick på en praktpärla utan chans för Abbas Hassan.
I paus gjorde Janne Andersson ett enda byte. Han plockade ut Marcus Falk-Olander, som var totalt osynlig första 45 minuterna, och satte in Armin Tankovic. Och helt plötsligt blev IFK ett spelande lag. Man började rulla boll på mitten och även backarna Smedberg-Dalence och Florén började följa med upp i anfallen. ÖSK trycktes mer och mer ner i eget straffområdet, men de där riktigt vassa målchanserna hade IFK ändå svårt att skapa.
Om man då undantar Shpetim Hasanis otroligt fina nickläge i 70:e minuten efter en perfekt passning från Martin Smedberg-Dalence samt Petru Racus nedtagning på bröstet och misslyckade skott samt Christopher Telos missade friläge efter en suverän 50-meterspassning på "läppen" från Hasani.
Inte ett avslut
I första halvlek hade inte IFK ett avslut på mål, det blev betydligt roligare fotboll och fler målchanser i andra. Då noterade vi ändå fyra skott på mål för IFK mot totalt åtta för gästerna.
Men samtidigt sjunker IFK som ett sten genom allsvenskan. Andraplatsen efter fem omgångar har nu förbytts till en tiondeplats efter tio. Där låg man visserligen även inför den här omgången, men då det bara är fyra lag som spelat tio matcher kommer garanterat fler att passera Norrköpings stolthet.
Ser inget slut
Och just nu ser jag inget slut på rutschbanan, IFK saknar vinnarinstinkten och framförallt har man inte de heta målskyttarna.
IFK nollade alltså även mot Syrianska i söndags. Trodde även Astrit Ajdarevic skulle kliva fram ännu mer på mitten i går när han mötte sin gamla klubb. Han bjöd visserligen på en del bra saker, men på något sätt verkade han spänd inför uppgiften. Det gick dock lugnt tillväga, inget tjafs på planen eller på läktarna.
Allsvenskan tar nu paus i drygt två veckor för IFK:s del och även om det är cupmatch mot Kalmar FF hemma på söndag så tror jag IFK-arna behöver samla ihop sig och i lugn och ro se över situationen.
Dessutom känns det som om man redan nu måste sondera terrängen inför transferfönstrets öppnande i sommar. Fast då har 19 omgångar redan spelats och det kan kanske till och med vara försent för att rädda upp situationen.
För just nu känns inte IFK i mina ögon som något allsvenskt lag. Innan serien startade tippade jag IFK just som tia. Där är man nu. Så åtminstone stanna där.
Till sist
Till sist 1: Det var skönt att se en fotbollsmatch och slippa en massa skit som inträffade i mötet Malmö FF-Helsingborg i tisdags. Man mår illa som fotbollsälskare att få se sådana bilder och vansinnesdåd.
Till sist 2: Marcus Strömbergsson dömde hemmamötet mot IFK Göteborg. Gjorde det bra. I går dömde lillebror Martin. Men det var långt ifrån samma stabilitet och känsla. Och hur han kunde undvika att blåsa obstruktion vid minst ett tillfälle till IFK strax innan ÖSK kontrade och gjorde 2-0 är och förblir en total gåta för mig.
Till sist 3: Träffade Thomas Nordahl innan derbyt. Han har ju en fot i båda klubbarna och tippade solidariskt 2-2.
Någon bra tippare kan man inte påstå att den gode Thomas är.