Socialdemokratin har det lite småknackigt. Så har det varit ett bra tag nu. Det verkar liksom inte finnas samma utrymme för socialdemokrati som vad det fanns förr. Eller snarare är det väl så att konkurrensen har hårdnat om att uppträda som socialdemokrater.
I rikspolitiken kan det rentav vara så att Moderaterna är -eller i vart fall var - på väg att sega sig upp i ledningen i den ädla kampen om vem som bäst kan kombinera bestämdhet med obestämdhet. Vilket är synonymt med det viktigaste förhållningssättet hos ett parti som gärna vill ta ledningsansvar i regeringar.
Moderaternas förvärvade försprång beror på att de i mer än tio år - varav åtta år i regering - har samarbetat med tre andra mindre partier som vart och ett har ett knippe mer eller mindre kufiska egenheter för sig. Socialdemokratins problem kan ses som en konsekvens av att alla lyckliga minnen av regerande som levande socialdemokrater under hundra års ålder bär med sig; de minner uteslutande om enpartiregeringar.
Under den tiden fanns det fem partier i riksdagen. Varav ett var ett Sovjettroget kommunistparti och de tre borgerliga partierna oftast var mer arga på varandra än på Socialdemokraterna. Under tiden mellan 1936 och 1988 nådde S över 40 procent i alla riksdagsval, över 45 procent i 11 av valen och över 50 procent i två riksdagsval. Valet 2014 fick Socialdemokraterna 31 procent. Vilket sakligt sett är ett mycket bra resultat nuförtiden med åtta partier i riksdagen som konkurrerar om väljarna. Samtidigt blinkar 31 procent samarbete, samverkan och samregering lång väg.
Förr i tiden när S var mycket större så var partiet i sig självt en dynamisk koalition mellan en rad olika intressen. Med en stundom perfekt mix av bestämdhet och obestämdhet lyckades koalitionen fördela de interna gracerna och de utåtriktade reformerna på ett oftast måttfullt och balanserat sätt. Det som nu krävs är förmåga till koalitioner med flera andra partier som heller inte är alltför bestämda om allt mellan himmel och jord.
Eller för att låna ord av socialdemokraten Lars Stjernkvist som jag talade med i går. Han är kommunstyrelseordförande i Norrköping och leder en majoritet där KD, FP och C ingår: "Själva poängen med det här samarbetet är just att vi inte är så konsekventa; då hittar vi enklare de samlande lösningarna och kompromisserna som har förankring i breda intressegrupper i samhället", sa Stjernkvist.
Ljuv musik i mitt öra.