På onsdagen fick den terrormisstänkte Rakhmat Akilov svara på frågor från några av alla de målsägarbiträden som deltar i rättegången vid Stockholms tingsrätt. Eller svara och svara; när det hettade till så hänvisade Akilov svepande till Allah istället för att säga något vettigt. Utfrågningen var ändå intressant. Det tycktes till exempel vara så att han inte visste - eller hade förträngt - att terrororganisationen IS inte hade tagit på sig Akilovs lastbilsattack i Stockholm den 7 april förra året. Akilovs religiösa kunskaper tyder heller inte på något överdrivet frekvent bläddrande i Koranen.
TT rapporterade: "Målsägarbiträdet Mari Schaub ansåg efter dagens förhandling att Akilov inte har någon egentlig kunskap om islam och att han framstår som förvirrad".
Akilov svarade "Internet" när han fick frågor om varifrån han fått (fantasi)uppgifter om omfattningen av Sveriges militära stöd till bekämpningen av IS. Samma svar kan av allt att döma användas för att beskriva varifrån Akilov fått för sig att han har med IS att göra. Rakhmat Akilov framstår som en tragisk sate som hittat på terroristtiteln för att sätta guldkant på sitt arma liv.
Strunt samma; ur ett perspektiv. Alldeles oavsett motiv så har Akilov mördat och skadat ett stort antal människor.
Ur ett annat perspektiv så är det emellertid inte strunt samma på vilka grunder som domstolen skickar in Akilov i livstids fängelse. Åklagaren yrkar ansvar på fyra punkter: 1. "Terroristbrott och försök till terroristbrott. 2. Mord på fem personer. 3. Mordförsök, alternativt framkallande av fara för annan, på 130 personer, inklusive de tio som skadades fysiskt. 4. Framkallande av fara för annan gentemot 20 personer."
För att styrka terrorbrott krävs att i vart fall något av dessa syften med brottet kan fastslås: "Tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer."
Av vad som hittills framkommit tycks terroristbrottet vara tämligen svagt underbyggt. Den unisona viljan - åklagare, åtalad, pressen - att döma en terrorist bör aldrig överflygla ambitionen att döma efter vad bevisen visar bortom rimligt tvivel.