Sverige har nu haft fristående skolor med offentlig finansiering i mer än ett kvartssekel. Jag har själv haft glädjen att i flera olika roller och uppdrag vara en del av friskoleutvecklingen.
En bestående och strukturell konfliktpunkt handlar om relationer och maktdelning mellan staten och skolföretagen/kommunerna. Vem ska bestämma om vad?
När företagen på allvar, i och med Pysslingens förskolor på 1980-talet, började utmana de offentliga förvaltningarnas produktionsmonopol levde ännu många med föreställningar om att förvaltningar var de enda tänkbara huvudmännen för sådant som hade med människonära verksamheter att göra. Vilket kanske stämde när all makt låg hos myndigheter och förvaltningar. När jämlikhetens friska valmöjlighetsvindar började dra genom samhället förändrades dock allt i grunden.
Under resans gång har det nämligen visat sig att mixen av företag, offentliga uppdrag och valfrihet skapar dynamiska grogrunder för kvalitet och resultat.
Staten har emellertid halkat på efterkälken. Vilket är ett problem. Att staten sackar efter beror framförallt på att siktet har varit inställt på att försöka tvinga företagen att bete sig lite mer som stela statliga förvaltningar istället för som kundnära företag. Antalet kvadratmeter av skolans lokaler som används för att förvara böcker i papper tillmäts till exempel ungefär lika stor betydelse i statens inspektioner som om barnen lär sig något på lektionerna. Eller om de ens är på lektionerna.
Staten behöver skärpa sig. Det finns i vart fall tre områden där statlig förvaltningstradition är överlägset och oundgängligt för att företagens och kommunernas kreativitet inte ska ställa till problem i skolan.
1. Vital betygsättning behöver förstatligas. Minsta misstanke om att politiska och/eller kommersiella hänsyn påverkar betygen är djupt skadlig för tilltron. 2. Köerna till skolor behöver förstatligas. Ett samordnat och lika-för-alla antagningsystem ökar den sociala rörligheten. 3. Skolvalet behöver förstatligas. Idag är det för få som väljer. Om valet blir allmänt kan valet bli en viktig antisegrationsinsats.
Med dessa tre statliga interventioner på plats kan det pedagogiska frisinnet släppas på för fullt ute i skolorna. Det behöver Sverige.