Tysk politik kännetecknas av en imponerande stabilitet. Jag tänker inte bara på att Angela Merkel efter söndagens val av allt att döma kan ta sikte på en fjärde mandatperiod i rad som förbundskansler. Stabiliteten kommer än mer till uttryck genom hela den moderna tyska historien från 1949 och framåt. Vilket i och för sig kanske inte är så konstigt. Det politiska kaos som under 1920- och 30-talen banade väg för och släppte fram den nazistiska diktaturen är ett avskräckande exempel med enorm magnitud.
Det Tyskland som växte fram efter andra världskriget präglas också starkt av en mycket medveten västanknytning. Det råder ingen som helst tvekan om att Tyskland ingår i de västliga demokratiernas sfär. Detta har inte bara präglat Angela Merkels kristdemokratiska parti. Även Socialdemokraterna är en väsentlig del av den tyska framgångssagan. Även om Kristdemokraterna dominerar så har också Socialdemokraterna flera framgångsrika regeringschefsperioder bakom sig. Den senaste S-eran sträckte sig mellan åren 1998 och 2005 då Gerhard Schröder tog vid som förbundskansler genom en koalition med det regeringsdebuterande Miljöpartiet.
I skrivande stund är socialdemokraternas bidrag till stabiliteten att spela andrafiolen som koalitionspartner i Angela Merkels tredje regering.
Av opinionsmätningarna att döma bör Socialdemokraterna vara mycket nöjda om de klarar av att fortsätta som Merkels partner när rösterna är räknade.
Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet förenas alla av ett ansvar för stabiliteten i politiken. Vilket kräver en regering som kan regera med majoritet.
Det är väl något av den ansvarstagande andan som behöver återskapas i svensk politik av i dag. Jag skriver "återskapas" därför att då Förkrigstyskland kollapsade och banade väg för Hitler så tog Socialdemokraterna, Samlingsregeringen och senare S och Bondeförbundet ansvaret för stabilitet och demokrati i Sverige.
Hur vi har det nu ska naturligtvis inte jämföras med hur det var då. Några särskilt stabila regeringsalternativ syns dock inte vid horisonten. Det kan vi kanske leva med ytterligare något år eller två. Men verkligheternas reformbehov pockar på. Såväl i Tyskland som i Sverige krävs det stabila regeringar i sådana lägen.