Statsminister Stefan Löfven har vid flera tillfällen visat ambitionen att i känsliga frågor tydligt luta sin politik mot statliga myndigheters bedömningar och analyser. Under den heta invandringshösten 2015 närmast hänsköt Löfven avgörande frågor om till exempel gränskontroller till ansvariga chefer inom polisen och Migrationsverket. På måndagseftermiddagen valde statsministern på ett liknande sätt att framträda tillsammans med tre stadiga myndighetschefer när han för första gången på allvar klev in i bataljen om Transportstyrelsen.
Närheten till myndighetschefsbedömningar tolkar jag som den fackligt skolade och resultatinriktade Löfvens sätt att markera sitt ogillande mot politrukande och mot överdriven partipolitism. Den där sidan av Löfvens ledarskap gillar jag starkt. Som jag ser på saken är det också i den sakliga och pragmatiskt resonerande riktningen som socialdemokratin har störst möjligheter att göra nytta för Sverige.
Men ibland kan det förstås bli fel i alla fall. På hösten 2015 var flera av myndighetscheferna med regeringens öra på tok för invandringspositivaktivistiska. I går eftermiddag var myndighetscheferna istället "på tok" för bra.
Transportstyrelsens nya GD Jonas Bjelfvenstam, Säpochefen Anders Thornberg och ÖB Micael Bydén la ut en formidabel bombmatta av fakta och av lugnande besked i själva Transportaffärsaken.
Problemet är att det politiska hantverket framstod som extra vagt och svarslöst när det i strålkastarljusets sken simultant speglades mot myndigheternas rediga besked.
Därför är det frågorna om politiken som lyser ännu starkare efter den gemensamma pressträffen på måndagen. Stefan Löfven sa själv att han ”verkligen gärna” skulle vilja ha fått information mycket tidigare än vad han fick. Varför fick han inte det? Det för Transportstyrelsen ansvariga statsrådet Anna Johansson blev typ informerad sist av alla. Varför då?
Pressträffen på Rosenbad var en framgång för regeringen på det viset att den släckte många allvarliga eldhärdar i själva sakfrågan. ”Inget har hänt”; typ.
Däremot undrar jag om pressträffen samtidigt inte var som en bensinbomb på den syremättade politikpolitiska frågan om regeringens duglighet och samarbetsförmågor?
Som Pyrrhus lär ha sagt efter ett slag mot romarna för sisådär 2000 är sedan: ”En sådan seger till och jag är förlorad.”