På senare tid har Karl-Petter Thorwaldsson dammat av principen från ”århundradets skattereform” om att inte beskatta normala inkomster med mer än 30 procent. LO vill i enlighet införa ett slags tak för kommunalskatten. Och visst är hållningen som kan dateras tillbaka till 1991 rimlig. Lika rimlig är principen från samma skattereform om att endast 15 procent av svenskarna ska betala statlig inkomstskatt och att ingen ska skatta mer än 50 procent av en inkomstökning.

Faktum är att grunddragen i sin helhet från skattereformen med nära nog trettio år på nacken står sig förvånansvärt bra. Då var kungstanken att den reformerade inkomstbeskattningen skulle leda till en bredare skattebas genom färre avdrag och undantag. Samtidigt sänktes och breddades bolagsskattesatsen genom färre avdragsmöjligheter och bättre neutralitet mellan olika investeringsformer. En enhetlig momsnivå etablerades som utvidgades till att gälla fler områden.

Åren gick och de goda principerna bakom skattereformen anfrättes av regeringar med skilda kulörer. Nu är hög tid för ett nytt helhetsgrepp i form av blocköverskridande ansats. Hur hög skattenivån bör vara är ett i grunden politiskt beslut som skiljer vänster och höger i politiken åt. Men hur skatterna praktiskt ska utformas behöver inte vara en stridsfråga. I ett ändamålsenligt och effektivt system behöver såväl skattebaser som fördelningen dem emellan stadigt utvärderas.

LO har rätt i att en begränsning av inkomstskatten vore en angelägen utgångspunkt för att stimulera arbete och ansvarstagande. Skattesystemet behöver då utformas så att det premierar kunskap och kompetens genom att hålla nere inte enbart kommunalskatterna utan även marginalskatterna. Samtidigt kvarstår angelägna krav på att finansiera välfärdssamhället. Det borde gå att samla ansvarstagande partier i Sveriges riksdag omkring en intäktsneutral reform som inte påverkar det samlade skatteuttaget. Åtminstone borde det vara värt ett allvarligt försök.