På Expressens debattsida skrev de socialdemokratiska ministrarna Annika Strandhäll och Åsa Regnér under fredagen ett inlägg om våra äldres situation. Sverige, menade de, måste bli världens bästa land att åldras i.
En stor del av texten upptogs av en redovisning av de satsningar som regeringen redan har gjort, och de som är på väg. Det var en diger lista, där framförallt de stora satsningarna på ökad bemanning i omsorgen kommer att göra stor skillnad för de äldres livskvalitet.
Men hur imponerande de satsningarna än är, fastnade jag för en annan av deras formuleringar: "Det är kvinnor som har det som tuffast, som har de lägsta pensionerna idag. Pensionen är ett kvitto på ett ojämställt samhälle."
Så är det idag, och så kommer det med all sannolikhet att vara också imorgon. Och som ministrarna mycket riktigt pekar ut beror en stor del av lönegapet mellan män och kvinnor för att kvinnor har en högre frånvaro från arbetslivet, och tar ett mycket större ansvar för barnen under de tidiga åren än deras män.
Redan det inkomstbortfallet är illa nog – men det leder också till missade möjligheter till befordran, och förlorade positioner på arbetsplatsen. Den enskilt största orsaken till ojämlika livsinkomster mellan män och kvinnor är idag kvinnornas ojämförligt mycket större uttag av föräldraledighet.
Det finns idag möjlighet att tillsammans med Liberalerna genomdriva en individualisering av föräldraförsäkringen, och så motverka att en del av den ojämlikhet vi ser hos pensionärer idag återkommer imorgon.
Det är en chans man borde ta – det är orimligt att just denna del av försäkringssystemet delas ut till par, när nästan allt annat är knutet till individen. Visst är det politiskt känsligt, och visst kommer man att få höra att det är en fråga som hör hemma vid familjernas köksbord.
Men om man vänder på det, och i stället ställer frågan om rättvisa löner hör hemma vid köksbordet eller på politikens bord, hur skulle vårt svar egentligen lyda då?