7 januari 2016 är sannolikt ett datum som kommer att skriva in sig i den svenska säkerhetspolitikens historia. Natofrågan vänder nu blad. Argumenten som framfördes för medlemskap i Nato på DN Debatt denna dag var inte braskande och överraskande nya. Gruppen som undertecknade artikeln i DN hade däremot en sensationell bredd och bakgrundsstatus. Generaler, överstar, generalmajorer och Rysslandsexperter i all ära. I mina ögon är det allra största att av undertecknarna är inte mindre än 12 ambassadörer - dessa politikens finlirare - varav två (Johan Molander 04-08 och Tomas Bertelman 08-12) tjänstgjort på svenska ambassaden i Moskva.
Ambassadörerna och de andra skriver: "Det vanligaste argumentet mot svenskt Nato-medlemskap är att det skulle öka spänningen i Östersjöområdet". Vilket är helt korrekt om vi med "ökad spänning" avser "rysk irritation och hotfullt ryskt propagandakrig. Så har reaktionen varit mot varje Natoutvidgning."
Däremot är det "befängt" om vi med "ökad spänning menar reellt ökad krigsrisk. Flera före detta Warszawapaktsstater och sovjetrepubliker, vissa med långa landgränser till Ryssland, har varit Natomedlemmar i över ett decennium utan att krig utbrutit."
Mitt livs mest meningsfulla valrörelse är nog utan tvekan ja-kampanjen inför folkomröstningen om medlemskap i EU 1994. Medlemskapet har brutit upp en mängd gammal nedärvd och stundom något anfrätt nationalstatsromantik. De sammanhang och beroenden som vi som en öppen och frihandelsberoende nation ständigt levde - och lever - med fick i och med ingången i EU en mer formell och offentligt förutsägbar stadga.
Vår försvars- och säkerhetspolitik skulle må bra av en motsvarande förstärkning av förutsägbarhet och stabilitet. Pål Jonson skriver i sin mycket innehållsrika lilla skrift ”Natos framtid efter Ukraina” (Timbro/Frivärld 2015) om att vi har förlorat den förutsägbarhet som vi hade under kalla kriget då
Sverige idogt kommunicerade att vår alliansfrihet i fred var ägnad att understödja vår neutralitet i krig. Sverige ”skulle aldrig vara krigförande utom i rent självförsvar vid ett väpnat angrepp”. Samtidigt betraktades vi av alla - inklusive ryssen - som "Natos sjuttonde medlem".
Nu har vi en betydligt mer osäker och vag position. Bertelman, Molander och de andra konstaterar att i det kraftigt försämrade säkerhetsläget runt Östersjön så utgör Sverige idag den svagaste länken i kedjan. Vilket definitivt inte är ett bra läge i flocken.