Den 26/10 argumenterar Widar Andersson på Folkbladets ledarsida för medlemskap i NATO och skriver att förmodligen är alliansfriheten en nedärvd "trossats" från förr. Alliansfriheten är och har alltid varit raka motsatsen, nämligen praktiskt och förnuftigt agerande. Syftet är att ge Sverige så stor handlingsfrihet som möjlighet när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik.
Visst var samarbetet med NATO omfattande, vilket inte förvånar någon som kan sin historia. Sovjet sågs helt enkelt som det stora hotet. Då var det rimligt att se till väst för stöd vid ett eventuellt anfall. Det behövde också ske i hemlighet för att inte provocera Sovjet mer än nödvändigt.
Samtidigt är skillnaden mellan samarbete och medlemskap i en militär allians knivskarp. Det senare bygger på ömsesidiga, bindande förpliktelser. Några sådana fanns inte. Därmed kvarstod handlingsfriheten.
Även idag sker ett nära samarbete med NATO vilket ger högre kvalitet till det svenska försvaret. Samarbete är till skillnad från en allians lättare att avbryta om så skulle behövas. Det ger också större frihet att offentligt kritisera den som begår övergrepp, även om det är USA. Alliansfriheten har bidragit till att Sverige varit förskonat från krig i över 200 år.
Putins angrepp på Ukrainas suveräna territorium bryter mot alla konventioner och principer. Samtidigt är den ryska militären, trots viss upprustning, en skugga av vad den varit. Ett isolerat ryskt angrepp på Sverige är inom överskådlig tid så orimligt att det inte kan motivera att vi överger en framgångsrik säkerhetspolitik.
Om det är fred vi vill ha så behöver vi göra annat än att gå med i en allians vars makt ytterst bygger på kärnvapen. Handel, diplomati och utbyte som knyter samman Europa och gör att ingen vinner på ett krig är ett klokare vägval.