Widar Moderaterna har lagt fram sin valkampanj. Eller kanske snarare sin valattityd. "Nu tar vi tag i Sverige" är parollen. "Vi möter väljarnas efterfrågan på att någon på allvar tar tag

i Sveriges problem", skriver partiet i det valmaterial som partisekreteraren Gunnar Strömmer presenterade vid en pressträff nyligen. Attityden "Nu tar vi tag i Sverige" är helt rimlig och riktig. Att visa sig vara beredd att ta ansvar för landet - och inte bara för sina egna förslag och viljor - är klok politik. Moderaterna vill ge människor som "röstat eller som överväger att rösta" på S eller SD "goda argument" för att istället rösta på M. Gunnar Strömmer markerade dock att "Moderaternas huvudmotståndare är Sveriges samhällsproblem, inte andra partier."

I samband med kampanjpresentationen samtalade jag en stund med Tomas Tobé; moderaternas rättspolitiske talesperson. Tobé riktar in sin valrörelse på de problem som Moderaterna listar som särskilt angelägna att ta tag i när det kommer till brister i lag och ordning i samhället: "Gängkriminalitet, stöldligor på landsorten, för få utvisningar vid grova brott, för låga straff och för generösa straffrabatter, lägsta polistätheten på 10 år."

Enligt Tomas Tobé har många tagit för lätt på problemen med kriminalitet och utanförskap.

– Vi på vår kant har ibland haft en övertro på enstaka lagjusteringar och på förändrade incitament i bidragssystem av olika slag medan man på den socialdemokratiska sidan hoppats väl mycket på att den breda tillväxten och utvecklingen i sig själv på lite sikt ska lösa problemen med språk, jobb och skolkunskaper, sa Tobé.

Nu vill Moderaterna som sagt ta ett mer djupt och samlat grepp om problemen. Det är bra.

Nu återstår att se om väljarna anser att M är trovärdiga nog för att ta tag i Sverige. Partiledaren Ulf Kristersson ligger förvisso högst i de mätningar där väljarnas förtroende för partiledarna mäts och vägs. Men det är siffror på låga nivåer och det är tighta skillnader till Löfven och Lööf.

Väljarna tvekar; så kan man säga. Den tvekande attityden är fullt begriplig som jag ser det. Att vilja ta ansvar är emellertid en i längden vägvinnande hållning. Före valet - och efter valet - vore det därför tacknämligt om den inrikespolitiska tillvaron kom att präglas av en tävlan mellan S och M om vem och vilka som är mest ansvarsfulla.