Nämndemannautredaren Inger Söderholm föreslår en rejäl bantning av antalet nämndemän; från dagens 8 300 till 5 200. Den nuvarande knytningen till partipolitiken ska också mjukas upp, om Söderholms förslag vinner gehör. Vilket det borde göra.
Inte därför att det var något fel på vare sig min mors ansvarstagande eller på de lokala socialdemokrater som nominerat henne till uppdraget. Utan därför att tiden utanför rättssalarna inte stått still.
Rättegångar som sänds i tv skulle till exempel göra betydligt mer för öppenheten och insynen än vad några nämndemän någonsin har gjort eller skulle kunna göra.
Frågan om nämndemännens roll och ställning i domstolarna har med ojämna mellanrum varit uppe till kritisk debatt. Maria Abrahamsson är jurist och numera riksdagsledamot för Moderaterna i Stockholm. För några år sedan, då hon ännu var skribent på Svenska Dagbladets ledarsida kommenterade hon nämndemannafrågan på följande sätt:
"Den tiden tror jag är förbi då människors förtroende för den dömande verksamheten hänger på att ett antal juridiskt okunniga (nämndemännen får inte vara jurister) och ibland fördomsfulla "vanliga människor" sitter med och dömer i målen i tingsrätt och hovrätt."
Så är det nog. Nämndemannauppdraget härstammar från en tid då folklig insyn och demokratisk legitimitet ansågs säkerställas genom att ett antal representanter för "folket" satt med runt det dömande bordet.
Att de politiska partierna gavs monopol på att nominera nämndemän var inget större problem då partierna fortfarande var befolkade med ett stort antal medlemmar som tillsammans var som folk är mest. Bland alla medlemmar fanns tillräckligt många som inte hade sin håg till det direkt politiska utan mer till det samhälleliga. Det fanns kort sagt ett gott underlag för folkligt representativa nämndemannarekryteringar.
Så är det inte längre.
Utredaren Inger Söderholm föreslår att det ska bli fritt fram att ansöka om - eller nominera andra till - att bli nämndeman. Kommuner och landsting ska fortfarande göra de formella valen. Men minst hälften av de nämndemän som väljs ska vara personer utanför de politiska partierna.
Jag tolkar Söderholms förslag som en balanserad kompromiss; ett långt utdraget farväl till nämndemannen om man så vill. Utan några jämförelser i övrigt så påminner saken om då Svenska kyrkan inledde skilsmässoprocessen från staten år 2000. Åtskiljandet går mycket långsamt.
Sak samma lär det bli nu när nämndemännen gradvis avskiljs från domstolar och politiska partier. Motståndet är stort i flera partier.
Det gör ont när knoppar vissnar; eller hur det nu är man säger.
Medborgerlig insyn i rättsstaten är mycket viktigt. Se till exempel på fallet Thomas Quick:
Vem skapade störst insyn i domstolarnas värld; Hannes Råstams journalistiska arbete eller de nämndemän som satt med och dömde Quick till mord på löpande band?