Det har blossat upp ett politiskt ordkrig om det svenska samhällets ekonomiska klyftor och om hur dessa bör uppfattas och förstås. Med andra ord är det en klassisk politisk strid som utspelas. Lika viktigt som det är för regeringen att kunna visa att utvecklingen går åt rätt håll är det för oppositionen att visa att det i stället går helt åt fel håll.
Hur medborgarna uppfattar utvecklingen när de om ett drygt år ska ömsa skinn till väljare har stor betydelse för hur de vacklande och tveksamma bland medborgarna väljer att rösta. Därav intensiteten i klyftdebatten under de senaste dagarna.
Häromdagen hävdade till exempel statsrådet Erik Ullenhag och riksdagsledamoten Carl B Hamilton (båda FP) på DN Debatt att "klyftorna inte har ökat under dagens regering".
Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Mikael Damberg och partiets skuggfinansminister Magdalena Andersson replikerade snabbt i samma tidning att "inkomstskillnaderna ökar snabbt i Sverige". Båda sidor citerar friskt ur samma källor för att få stöd för sina ståndpunkter.
Vilket inte är så konstigt.
Såväl industrivärldens samarbetsorganisation OECD som regeringens expertorgan Finanspolitiska rådet har nyligen publicerat sig i "klyftfrågan" på ett sådant sätt att det finns stöd såväl för Ullenhags/Hamiltons som för Dambergs/Anderssons världsbilder.
OECD noterar att inkomstskillnaderna har ökat i Sverige. Rätt till S där. Samtidigt resonerar OECD i termer av "relativ fattigdom" vilket ger Ullenhag/Hamilton möjlighet att invända mot detta minst sagt mycket trubbiga sätt att mäta reala inkomstklyftor. Rätt till Alliansen där.
Finanspolitiska rådet noterar att inkomstskillnaderna har ökat sedan 1995. Rätt till S där. Finanspolitiska rådet skriver att inkomstskillnaderna har varit relativt oförändrade mellan åren 2006-2011. Rätt till Alliansen där.
Sådana här ordstrider är en del av politikens vardag. Och absolut inget som jag moraliserar över. Det finns dock andra och mer intressanta frågor att fundera på i sammanhanget.
Alliansens attityd till inkomstskillnader - som den uttrycks av Ullenhag/Hamilton - är något märklig i mina ögon. Hela uppmarschen från 2004 och framåt har byggt på arbetslinjens devis "Det ska löna sig att arbeta". Jobbskatteavdrag har införts som har gett människor som arbetar mer i plånboken. Samtidigt har reformer av a-kassa och sjukförsäkring inneburit sämre inkomster för dem som försörjs genom "bidrag". Politiken har haft effekt. Vilket uppenbart var meningen.
Ullenhags/Hamiltons artikel i DN ger mig lätt Kafkaliknande känslor. Hur klyftigt är det att ge intrycket av att inget av det som Alliansen ville skulle hända, har hänt?
Mitt intryck blir inte klarare av denna passus i artikeln: "Undantaget är den tiondel av befolkningen med lägst inkomster, i snitt cirka 6 500 kr i månaden, som har fått en liten minskning av den reala inkomsten under perioden. Det är självfallet beklagligt men ändrar inte den övergripande slutsatsen att inkomstskillnaderna under alliansregeringen inte har förändrats i någon större grad."
Det är ungefär som att säga att om vi inte räknar de sjuka så är i stort sett alla friska.