Riksdagsledamoten och senare generaldirektören för Vägverket Sven-Göran Olhede publicerade 1974 boken "Socialismen och bofinken". Boken blev väldigt omtalad på sin tid. Olhede ägnar sig i huvudsak åt tidstypiskt marxistiskt testragglande. Hade det inte varit för det där med bofinken så hade ingen nu levande kommit ihåg Olhedes bok.
Den senaste veckans uppståndelse om och kring Omar Mustafa väcker fågelkvitter i hjärnans minnesbank.
I förordet berättade Olhede om en far och son på promenad. Sonen pekade ivrigt på varje fågel han såg och avkrävde faderskapet besked om art och namn. Fadern var inte så bevandrad i ämnet; eller så hade han tankarna på annat håll. Oavsett vad för slags fågel som sonen pekade på blev svaret att "det där, det är en bofink". Pojken tröttnade till sist och utbrast: "Kan en bofink se ut hur som helst?"
I Olhedes bok var bofinken en metafor för socialismen. Och socialismen kunde enligt Vägverksdirektören inte se ut hur som helst.
Socialdemokratin har å sin sida och sedan snart ett sekel tillbaka ett mer avslappnat förhållningssätt till dogmer, teser och sanningar. Partiet har under decenniernas gång framträtt i många skepnader. En socialdemokrat kan se ut ungefär hur som helst. Bofinkstoleransen är socialdemokratins framgångsformel. Men det finns vissa gränser. Vilket Omar Mustafas sexdagarskarriär som partistyrelseledamot vittnar om.
Saken har många bottnar. En stor del av förklaringen står att finna i socialdemokratins stenålders geografitänk. När platser i partistyrelsen ska besättas spelar postnumret betydligt större roll än kandidaternas lämpligheter och lyskrafter. På kongressen i Göteborg nyligen upptäckte S i Stockholm att de inte fick ihop tillräckligt stöd för vare sig Ylva Johansson eller Anders Ygeman. Vilket är förvånande i sig. (Men en annan historia) Sent i processen kastades stockholmaren Omar Mustafa in i processen. Han var yngre, oprövad och utomeuropeisk muslim. Och därmed i högsta grad valbar för ett parti som suktar efter företrädare under 50 som heter något annat än Håkan och Berit. Och vips satt Mustafa i partiledningen.
I lördags kväll - sex dagar efter invalet - meddelade Omar Mustafa att han lämnar alla uppdrag inom socialdemokratin. Partiledaren Stefan Löfven ställde honom inför ett ultimatum: Lämna ordförandeskapet i Islamiska förbundet eller partistyrelsen. Mustafa valde Islamiska förbundet. Det var nog ett klokt beslut.
Willy Silberstein är ordförande i Svenska Kommittén mot antisemitism. I en debattartikel i Aftonbladet (9/4) framförde Silberstein tunga och välgrundade fakta om Omar Mustafas umgänge med välkända antisemiter. När bollen var i rullning kom mycket annat upp till ytan. Det framstår som otvetydigt att Mustafas aktiviteter som ordförande för Islamiska förbundet inte går att förena med framträdande uppdrag för socialdemokratin.
Saken har dock inget med socialdemokratins bofinkstoleranser att skaffa. Påståenden om att Mustafaaffären skulle skada S relationer med muslimer i allmänhet är absurda. De allra flesta muslimer - precis som de allra flesta kristna och judar - har nämligen inte mycket till övers för sekterism och hat.