Annie Lööf har fått mycket skäll efter Centerns senaste steg mot stupet. Jag tycker det är orättvist. Hon har fått bli syndabock för misstag som många bär ansvaret för.
Hon blev vald till partiledare med stark uppslutning bakom sig. Hon var tydlig med i vilken riktning hon ville leda Centerpartiet om hon blev vald: En skarpare profil som provocerar och sticker ut. En tydligare högerprofil med starka band till arbetsgivarnas tankesmedja Timbro. Det var just denna tydliga kurs som fick brett stöd från ett parti som var besviket på låga opinionssiffror och ville pröva något nytt, fräscht och djärvt.
Nu gör Annie Lööf det hon lovade att hon skulle göra, men när det blir problem får hon stå ensam med ansvaret. Jag tycker det är svagt.
Centerns problem är mycket äldre än Annie Lööf. Det började redan när Thorbjörn Fälldin bröt med Centerns hela historia om vad partiets roll skall vara i svensk politik. Man hade alltid varit ett intresseparti för vanligt folk utanför de stora städerna, inriktat på maximalt inflytande genom en fri ställning utan anknytning till något block. Med den nyckelpositionen kunde man kämpa för de grupper man representerade, ofta låginkomsttagare med låg utbildning utan stark röst i samhället. Men Fälldin bytte mot ett intimt samarbete med moderaterna, något som dittills varit otänkbart.
Resultatet är tydligt. Centern har tappat fyra väljare av fem, från 25 till 4 procent av väljarna. Moderaterna har ätit upp i stort sett hela partiet, de har under samma tid vuxit från 10 till 28 procent av väljarna. Det är varken Gösta Bohman eller Carl Bildt som är Moderaternas hjälte, det är Thorbjörn Fälldin.
Centerns strategi för att vända detta ras blev att överge sin landsbygdsprofil, sluta prata om miljö, regionalpolitik och decentralisering för att istället försöka slå sig in bland unga m- och fp-väljare i Stockholm. Landsbygden krymper ju, och Stockholm växer. Det är detta idéprogrammet om månggifte och fri invandring egentligen handlar om.
Sverige förändras hela tiden och de partier som inte utvecklas med sin tid krymper eller försvinner. Centerns misslyckande är en varning för andra. Jag hoppas mitt eget parti ser, lär och utvecklas av centerns historiska fiasko.
Det är viktigt att slå vakt om sina traditionellt starka sidor och bevara sin själ, men när varven och bruken och andra traditionella miljöer krymper måste man också finnas med och ha något att erbjuda där det nya växer fram. Men då måste traditionen, själen och stoltheten över sitt ursprung vara basen man bygger vidare på och inte något man skamset kastar över bord.