En del av hjärtat klappar för Centern. Så är det bara. På de platser där jag bott och verkat har centerpartisterna varit klokt kluriga och i hög grad verklighetsanpassade.
Ett av alla mina möten med centerpartister sticker ut i mängden. Det var vid Tingstads kyrka 2011. Maud Olofsson hade meddelat sin avgång som partiledare. Tre kandidater anmälde sitt intresse för att efterträda henne. Ett femtiotal centerpartister från de östra länsdelarna trängde ihop sig i möteslokalen för att diskutera om vilken kandidat som var bäst: Barnläkaren Anders W Jonsson, den erfarna politikern och statsrådet Anna-Karin Hatt eller den blott 27-åriga riksdagsledamoten Annie Lööf.
Uppslutningen bakom Annie Lööf var bedövande. Jag minns särskilt när en äldre man i arbetsoverall, som förmodligen precis stigit ner från traktorhytten, ställde sig upp och förordade Annie Lööf.
Några omskakande liberala förväntningar präglade inte de talrika Lööf-anhängarna i Tingstad. Snarare var det förhoppningar om att hon med sin ungdomliga lyskraft och sin medieanpassade debattglädje skulle kunna lyfta Centerpartiet upp från det sluttande plan där partiet befunnit sig sedan Fälldins glansdagar på 1970-talet.
Hittills har det - snällt sagt - inte gått så bra. Men vi får väl se vad det nuvarande tumultet bär med sig i förlängningen.
Den tidigare S-ledaren Göran Persson brukade säga något i stil med att ett politiskt parti bör vara som en snigel som sakta hasar fram medan de välutvecklade känselspröten känner av stämningslägen och opinioner hos möjliga väljare. Det ligger mycket i det. Givet dagens för svenska förhållande extrema konkurrens med åtta riksdagspartier så finns det emellertid knappt plats för fler än storsniglarna S och M. Alla kan inte hasa runt och känna efter.
Centerpartiets läge är prekärt. I takt med samhällsomvandlingen börjar de gamla väljarna att ta slut. Skall partiet ha en framtid krävs nya väljare. Vad partiledningen - eller i vart fall idéprogramsgruppen - möjligen missade var att det är de gamla väljarna som har hand om partiet. Därav mängden fullt begripliga ramaskrin inifrån partiet då det damp ner ett idépolitiskt förslag som så renodlat vände sig till nya väljare. Som ännu inte finns.
Utkastet till nytt idépolitiskt program kommer förvisso inte som en blixt från klar himmel. Misstänksamheten mot staten är till exempel sedan generationer en nedärvd instinkt hos centerpartister. Det här med "platt skatt" har jag under årens lopp hört flera varianter av inifrån centerleden. Misstron mot överdrivet bidragsutdelande och höga skatter är närmast genetiskt förknippad med Centerpartiet. Grogrunden för somligt i det nya idéprogrammet torde därför vara ganska god.
Det är därför snarast idéprogramgruppens tilltag att dra ut tankelinjerna så förbålt långt att man hamnade i aparta förslag långt ute i de tassemarker där inga centerpartister bor som vållat rabaldret. Och som tvingar partiledningen till smått absurda pudlar om månggifte och andra ytterst perifera frågor i svensk politik.
Annie Lööf har det parti hon har. Ett rätt hyggligt parti i det stora hela. Traktormannen från Tingstad måste med på den fortsatta färden om det här ska sluta någorlunda väl.