Riksdagen har varit en institution i Sverige i snart 500 år. Riksdagen mal liksom bara på och bryr sig föga om vilka figurer som för tillfället är invalda som ledamöter.
Som det sägs i förlagsreklamen för Kalle Linds nya bok "Femtiotvå festliga riksdagsledamöter" så har riksdagen haft (och har) sin beskärda del av "knäppgökar och fritänkare".
När Marcus Wiechel från Norrköping - som i rikspressen går under namnet "den förtalsdömde" - inom kort stämplar in som SD - ledamot på Helgeandsholmen i Stockholm så lär riksdagen därför knappt notera det.
Riksdagen är ett lagstiftningsmaskineri. Utskottsmöten följer på utskottsmöten. Regeringen lämnar proposition efter proposition. När en votering är genomförd väntar snart nästa. Lagrådsremisser duggar tätt. Betänkanden klubbas och reservationer bokförs. Shower, skandaler, pinsamheter svischar förbi i marginalen. Partier, politiker och beslut kommer och går. Riksdagen består.
Det är just detta eviga lagstiftningsmalande som är den största utmaningen för nya partier som lyckas ta sig in över riksdagens vallgrav.
De nyvalda ledamöterna kan tycka vad de vill, vara hur obildade och okunniga som helst, vara fulla av brännvin och/eller hat; det spelar liksom ingen roll. I riksdagen ges ingen gräddfil för den som vill vara med i matchen. De petas in i maskineriets plikter och förmåner.
Sverigedemokraterna höll ihop sina saker tämligen väl i två år. Sedan ställde gamla synder och nya tokigheter till det. Avhopp, avgångar och avvaktande timeouter tvingar partiledningen att gräva allt djupare i begåvningsreservens kassakista för att få fram företrädare till riksdagens alla utskott och övriga uppdrag.
Partiet balanserar på en knivsegg. Ett par avhoppsframdrivande skandaler till och SD kan vara nära det riksdagsförfall som drabbade Ians och Berts Ny Demokrati 1993/94.
I en opinionsundersökning från Novus/TV4 som släpptes i går ökar stödet för SD på ett statistiskt säkerställt sätt. Detta kan möjligen förvåna. Borde inte de gångna två veckornas oavbrutna skandalrubriker tvärtom ha levt i symbios med ett ras för opinionsstödet?
Så hade det definitivt varit om några sossar eller moderater betett sig på samma sätt som Ekeroth, Almqvist och Isovaara. Jämför till exempel med moderaternas ras efter avslöjandet om främlingsfientliga och ljugande valstugearbetare inför valet 2002.
SD spelar emellertid i en annan division. Dels är förväntningarna annorlunda. Dels kan den enorma upprördheten i etablerade kretsar antas ha skapat positiva vibbar i de segment av medborgarna som inte ger så mycket för etablerade kretsar.
Det finns en invandringskritisk opinion i Sverige. Enligt mätningar från bl a Göteborgs universitet är den opinionen större än det nuvarande stödet för SD. Om Sverigedemokraterna totalkraschar som riksdagsparti så finns opinionen kvar.
Den riktigt tunga frågan handlar om och hur de stora - eller något av de små borgerliga - partierna tänker ta sig an den opinionen? Ska den betraktas som ett monopol för SD? Eller om SD kör i drickat; ska det sittas med armarna i kors tills nästa rasinspirerade parti dyker upp i riksdagen?