Aula Magna vid Stockholms universitet är en pampig byggnad. Arkitekten Ralph Erskine har skapat en vacker samlingssal där den moderna arkitekturen balanseras mot klassiska inredningsdetaljer.
I går eftermiddag var några hundra S-politiker från hela landet samlade i Aula Magna för att hålla Förtroenderåd. Stefan Löfven stod på scen.
Jag var där.
Valet av lokal passade mycket bra för dagen. Anslaget i Stefan Löfvens tal var att Socialdemokraterna är Sveriges moderna framtidsparti. Löfvens obändiga och genuina framtidstro - det ordnar sig om vi hjälps åt - harmoniserade på ett vackert sätt med Erskines böljande och öppna väggar och tak.
Samtidigt går det inte att komma från att Socialdemokraterna är ett gammalt och klassiskt parti. Lika bekant som Aula Magnas trästavstak är för många femtioplussare; lika självklart uppfattar många mogna medborgare socialdemokratin som en invand del av den svenska politikens maktarkitektur.
Socialdemokraterna befinner sig i skärningspunkten mellan det moderna och det klassiska. Ur ett mer filosofiskt perspektiv är det ett tillstånd som S delar med allt levande. För den som har lyckan att leva länge är det ofrånkomligt att slitas mellan det gamla, invanda och det nya och okända. Socialdemokratin hanterar konflikten mellan gammalt och nytt på sitt eget sätt.
Moderaterna löste sitt grundläggande dilemma - de vann aldrig några val - genom att sätta "nya" framför partinamnet. Gammelmoderaterna fick sitta och muttra i ett hörn medan Schlingmann, Borg och de andra tog befälet.
Konflikten dramatiserades medvetet. Det gick en chockvåg genom partiet när Anders Borg avfärdade den moderata skattepolitiken som "orättvis" och när Fredrik Reinfeldts kärva budskap var "Förändras eller dö."
Socialdemokraterna beter sig på ett närmast rakt motsatt sätt. Utöver att varna för "nostalgi" var Stefan Löfvens tal i Aula Magna nästan kliniskt fritt från konflikter mellan då och nu.
Det S under Stefan Löfven vill göra är att kasta in partiets klassiska framgångsrötter in i framtiden. Med förhoppningen att de ska kunna slå rot ännu en gång. Vilket de mycket väl kan göra.
1950- och 60-talens rekordår byggde i allt väsentligt på samverkan mellan tillväxt- och framstegsorienterade samhällsintressen. Samverkan av det slaget är den hårda kärnan i Löfvens politik.
Sverige är en liten och öppen marknadsekonomi. Konstruktivt samarbete mellan privat och offentlig sektor, större forskningstyngd i politiken, liberala regelverk för företagande och innovationer och hårt fokus på utbildning och omskolning är så vitt jag förstår en framgångsfaktor även nu och framåt.
Stefan Löfven är uppväxt och fostrad i fackförbundet IF Metall. Han vet att jobb försvinner och kommer. Att sörja jobb som gått förlorade ligger inte för honom. Sedan ynglingaåren vet han att kraften ska läggas på nya och bättre jobb.
När Löfven säger att Socialdemokraterna är ett framtidsparti så är han därför trovärdig och uppriktig.
Det är det "moderna" jag känner mig tveksam till. Modernt är synonymt med oprövat och okänt. Vilket S knappast är.
Socialdemokraterna är däremot politikens motsvarighet till Aula Magnas arkitektur; ett klassiskt framtidsparti.