Sverigedemokraterna knallar på i opinionen. Enligt den sammanvägning av de största opinionsinstituten - "Svensk väljaropinion" - som Ekoredaktionen presenterade i går så har SD stöd av 7, 7 procent av väljarna. Miljöpartiet håller fortfarande platsen som störst av de små. C, KD, FP och V är dock rejält frånsprungna av SD.
För alla som möjligen trott något annat så torde det nu stå mer eller mindre glasklart att Sverigedemokraterna inte är en dagslända. Det är mycket svårt att föreställa sig vad som ska hända för att partiet ska missa att med viss råge återkomma till riksdagen efter valet 2014.
Andreas Johansson Heinö är statsvetare vid Göteborgs universitet. Han studerar Sverigedemokraterna särskilt noga. Han är inte förvånad över SD: s framgångar i opinionen. I en kommentar till Ekot säger Johansson Heinö att "den invandringskritiska gruppen har hela tiden varit större än de som valde att rösta på Sverigedemokraterna år 2010."
Det är således inte väljarna som ändrat uppfattning. "Det handlar om att Sverigedemokraterna blivit bättre på att fånga upp en opinion som redan finns och har funnits ganska länge. En opinion som är kritisk mot invandringspolitiken och som uppfattar invandringen som ett problem", säger Andreas Johansson Heinö.
I takt med att Sverigedemokraterna blir alltmer etablerade och för allmänheten invanda delar av rikspolitiken så minskar spärrarna för att svara "SD" när opinionsföretagen ringer. För varje gång som deras partiledare framträder som en skicklig like bland likar i partiledardebatterna så sjunker risken för social stigmatisering för den som i vardagen kommer ut som möjlig SD-väljare bland vänner och bekanta.
Partiledaren Jimmie Åkesson konstaterade i intervjuer i helgen att partiet breddats och inte främst är attraktivt för "bittra, yngre män." I en särskild kommunikationsplan drar SD nu upp linjerna för hur tilltal och ordval hos partiets ledande figurer ska anpassas för att attrahera fler kvinnliga väljare.
Utrensningen av lokala företrädare följer samma mönster. Dagens SD har inte längre något större behov av typer som vräker ur sig invandrarhat och fobiska uttalanden av varjehanda slag.
Sverigedemokraterna har uppenbart en genomtänkt och stabil organisation på riksplanet. Kassan är nog rimligt stark. På ett utstuderat sätt använder sig SD av de generösa partibidragen i kommuner och landsting för att finansiera riksorganisationen. Kommun- och landstingspolitikernas viktigaste uppdrag är att dra in pengar till partiet.
Hittills har SD kunnat växa och utvecklas utan några större störningar från övriga partier. Detta kommer rimligtvis inte att fortsätta. Såväl M som S har anledning att se om sina hus. Det är en grannlaga och svår uppgift. Som Andreas Johansson Heinö pekar på så fanns och finns det en tämligen stor invandringskritisk opinion i Sverige. Det nya som hänt är att vi nu har ett enfrågeparti som exploaterar denna opinion på ett sätt som nog får många politiska strateger att längta tillbaka till de tider då invandringsmotståndet främst bars fram av brölande skinnskallar och nazistsvärmare.
Men så är det inte längre.
Nu är det på ett annat och svårare sätt.
7,7 procent av väljarna är en helt annan utmaning än några ölstinna typer som slåss och gör Hitlerhälsningar.