Det finns politiska debatter som är viktiga för valutgången. Det som gör debatterna viktiga är att de ligger i nära anslutning till ett val som medborgarna uppfattar vara viktigt. De TV-sända debatterna mellan presidentkandidaterna i USA har t ex stor betydelse. Valet ligger bara en månad fram i tiden. Många väljare är osäkra på hur de ska rösta och om de ska rösta. Debatterna och den efterföljande stormvågen av mediekommentarer om vem som vann och vem som förlorade har definitivt stor påverkan på det kommande valresultatet.
Det finns också politiska debatter som är mindre viktiga för valutgången. Ni såg en av dem i Agenda i går kväll. Valet ligger drygt 23 månader framåt i tiden. De flesta medborgares tankar är upptagna av andra spörsmål än utgången i kommande och avlägsna val.
Debatterna kan likafullt vara intressanta för oss som tittar och lyssnar. De är definitivt viktiga för de partiledare som deltar.
Jag har själv deltagit i många politiska debatter. Jag vet vilket positivt stim man kan hamna i efter ett framgångsrikt framträdande. Jag har känt mig stark, uppåt, glad och har kunnat rida på en positiv våg långt efter debatten. Jag har även erfarenheter av rakt motsatta upplevelser. Debatter där jag inte varit med i matchen. Där jag vecklat in mig i obegripligheter, varit smått otrevlig och där jag i flera dagar efteråt gått och grämt mig över varför jag inte sa det eller detta och varför i himmelens namn jag sa si eller så.
Sådana våndor plågar antagligen några av deltagarna i Agendas debatt i dag. Medan andra flyger på små rosa moln någon dag eller två.
Erfarna politiker som de är inser de självklart hur högst temporära dessa känslor är. De vet att många upp- och nedgångar väntar dem innan det är dags att kliva in i riktigt avgörande tv-debatter andra veckan i september 2014.
Mitt i den spretiga röran av partiledare, som försöker skicka ut budskap till trogna väljare, möjliga väljare och/eller till kanske inte helt otänkbara väljare, pågår matchen om vem av de två stora partiernas ledare som inger mest personligt förtroende som statsminister.
I går presenterade Skop en mätning av just detta förtroende. 892 personer har svarat på opinionsföretagets frågor. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) leder stort. Socialdemokraternas Stefan Löfven är klar tvåa.
Resultatet är inte förvånande. Reinfeldt har varit statsminister i mer än 6 år. Partiledare i snart 10 år. Löfven har inte ens varit ordförande i 10 månader. Han tog över som partiledare i ett krackelerande parti januari i år. Han har aldrig suttit i en regering. Fredrik Reinfeldt har inte gjort bort sig. Folk har heller inte tröttnat på honom i den utsträckning som drabbade socialdemokraternas Göran Persson 2006.
Reinfeldts problem är inte det personliga förtroendet. Hans stora dilemma är regeringsfrågan.
I helgen kom ännu en opinionsundersökning där två av fyra regeringspartier ligger under riksdagsspärren. Stefan Löfven har en behagligare resa i det avseendet. Han närmar sig sakta men säkert den klassiska S-position där han kan förklara sig regeringsberedd tillsammans med alla partier som är värderingsfränder vad gäller arbete, välfärd och ordning och reda i de offentliga finanserna.