Sverige är ett av västvärldens mest generösa invandringsländer.
Sett till befolkningsmängd finns det inget västland som slår oss.
Är detta problemfritt?
Nej.
Anna Dahlberg är politisk redaktör på Expressen. I går publicerade hon en text som i sammanfattning handlar om att invandringspolitiken står vid ett vägval. Antingen får vi med öppna ögon införa en arbetsmarknad där lågproduktiva människor kan arbeta mot låga löner. Eller så får vi med öppna ögon strama upp invandringen så att färre (låg- och outbildade) kommer hit.
Problemet är väl känt. Det tar väldigt lång tid för många utrikes födda att komma in i arbetskraften. Vilket till dels har att göra med att invandringen under flera decennier har separerats från arbetsmarknaden. I början av 1970-talet infördes nästintill ett förbud för arbetskraftsinvandring.
Omsorgen om den svenska lönebildningsmodellen var styrande för denna uppstramning av invandringen. Detta ledde i sinom tid till att flyktinginvandringen - asylskäl, humanitära skäl och anhöriginvandring - i stället sköt fart. Kriserna i världen avgör sammansättningen av flyktinggrupperna. Krig, förtryck och katastrofer i bl a Irak, Eritrea/Somalia, Afghanistan och Syrien driver människor på flykt. När många länder bygger upp murar mot flyktinginvandringen blir mer öppna länder som Sverige självklart intressanta.
Arbetslinjen gör sig nu återigen påmind i invandringspolitiken. Det är en välkommen återkomst. Ett invandringsland som Sverige ska naturligtvis dra större nytta av invandringen än vad vi gör i dag. Mitt ställningstagande i Anna Dahlbergs intressanta vägvalskonflikt är emellertid något kluvet. Nyttoliberalt om man så vill. Jag förordar vare sig invandringsmurar eller låglönemarknader.
Vi vet från den officiella statistiken att invandrare med goda utbildningsbakgrunder relativt snabbt kommer ut i arbetslivet och har sysselsättningsgrader som matchar inrikes födda.
Vi vet också från ett otal försök med stora subventioner till arbetsgivare som anställer outbildad arbetskraft att det inte fungerar något vidare. (Möjligtvis med undantag för RUT) Produktiviteten - inte lönen - står i centrum. Det vore märkligt att slå sönder denna framgångsmodell av invandringspolitiska orsaker.
Vi vet dessutom från bl a Statskontorets uppföljning av 2010 års Etableringsreform att det fortfarande är stora brister i flyktingmottagandets arbetslivsinriktning. Ekonomiska incitament för arbete och för val av bostadsort saknas.
Vi vet även att undervisningen i svenska - SFI - som sköts av kommunerna har mycket varierad kvalitet. Några satsar på progression medan andra mer är av förvaringskaraktär.
Det kan finnas skäl att strama upp invandringspolitiken på områden där Sverige sticker ut så markant att det antyder ett systemfel. Det kan finnas skäl att med RUT som modell införa fler obyråkratiska arbetsmarknader med låga inträdeshinder. Framförallt finns det mycket starka skäl att ha ett målinriktat utbildningsfokus under de två år då staten har ansvar för de nyanlända invandrarna.