Urvalet är inte gjort med någon annan avsikt än att ge ett smakprov på hur alliansen har kommenterats på Folkbladets ledarsida. Tidens tand har nött på flera av texterna. I bland har jag haft fel. I bland mer rätt än fel. Allt som allt ger texterna tillsammans en bild av den omvälvning av inrikespolitiken som alliansen inneburit.
Hur ska Persson möta ljudet i borgarskällan?
24 oktober 2004
Morgondagens partiledardebatt väcker plötsligt förväntningar utöver det vanliga under ett mellanvalsår. Den borgerliga maktskiftesalliansen och moderaternas radikala och hittills framgångsrika orientering mot socialdemokratiska kärnväljares uppfattningar ökar definitivt intresset för mötet mellan partiledarna i riksdagen.
Förhandsintresset inför debatten handlar inte minst om hur socialdemokraterna och Göran Persson skall bemöta den framfusige moderatledaren och hans musketörer.
Kommer Persson att låtsas som att det regnar?
Eller kommer han att gå på offensiven och i så fall; på vilket område?
Kommer han att sikta in sig på sina kärnfrågor och hävda att originalet är bäst och att det inte finns anledning för väljarna att ty sig till några blåkopior?
Eller kommer han att fortsätta in på moderaternas hemmaplan - öka trycket i polis- och brottsfrågor?
Eller kommer den stora sammandrabbningen istället mellan statsministern och Maud "Bävern" Olofsson? Centerledaren är på hugget och hon har hittills varit den som visat mest aggressivitet mot socialdemokraterna och Göran Persson.
Olofssons hårda ord är framförallt till för att dölja och skyla hennes reträtt från det forna och nära samarbetet mellan centern och SAP.
Olofsson har därför intagit högerflygeln i den borgerliga alliansen och från den positionen ifrågasätter hon stora delar av det socialdemokratiska välfärdsbygget. En annan sak som ökar förväntningarna på partiledardebatten är förstås Lars Ohly och hans vacklande mellan demokrati och diktatur. De borgerliga partierna kommer att utsätta Göran Persson och säkerligen också miljöpartiet för hårda angrepp på deras samarbete med kommunisterna.
Många väntar med spänning på hur, och med vilka ord miljöpartiets språkrör och statsministern kommer att bemöta dessa attacker.
Förvisso är det långt till riksdagsvalet 2006. Det enda vi kan vara säkra på är att mycket stort och smått kommer att ske i politiken fram till valdagen. Därför talar all erfarenhet för att ta dagens opinionsundersökningar med stora nypor salt. Å andra sidan är det dock så att de borgerliga partierna har bestämt sig för att försöka hålla ihop och för att erbjuda väljarna ett gemensamt och tämligen socialkonservativt program till nästa val. Därför är det viktigt - redan nu - hur socialdemokraterna och Göran Persson väljer att bemöta det delvis nya ljudet i den borgerliga skällan.
Borgerliga PR-problem
3 maj 2005
Enigheten får anstå på den borgerliga kanten av partipolitiken. När partierna igår presenterade sina alternativ till den socialdemokratiska vårpropositionen kvarstod de tidigare skillnaderna mellan partierna. Än så länge kör således varje parti sitt eget race. Finansminister Pär Nuder dömde ut den borgerliga alliansen som en "PR-bluff".
Viss substans finns dock i borgerlighetens samverkansplaner. De är i huvudsak överens om skattesänkningar, stramare bidragssystem och sänkt sjukpeng och a-kassa. Oenigheten i det borgerliga blocket gäller viktiga områden som hur skattesänkningarna skall fördelas, socialförsäkringarnas ersättningsnivå, arbetsmarknadspolitiken och energipolitiken.
För de borgerliga partierna finns inget alternativ till att slutligen komma överens om en gemensam och trovärdig uppfattning i flera av dessa centrala frågor. De har själva surrat sig vid det gemensamma regeringsalternativets mast. Misslyckas de i sina ambitioner så ger de socialdemokraterna ett slagläge som kan däcka borgerlighetens regeringsdrömmar.
Partierna har bestämt sig för att alla skattesänkningar skall vara finansierade med riktiga besparingar. "Dynamiska effekter" är portförbjudna som finansieringsmetod för skattesänkningar.
Igår kröp även kristdemokraterna till korset i denna fråga. I sin iver att framställa sig som alla barnfamiljers, gamlas och sjukas bästa vän har de ofta och gärna trixat med diverse dynamiska effekter som skall fixa ekonomin när skatterna sänks. Men trycket från moderaterna har varit hårt.
De brände sig under regeringen Bildts "dynamiska" regeringsperiod och bränt barn skyr, som bekant, elden.
Problemet är att stora sänkningar av socialförsäkringarnas ersättningar till sjuka och arbetslösa är den enskilt viktigaste finansieringen av skattesänkningarna på drygt 50 miljarder kronor. Anpassar sig moderaterna till bl a folkpartiets krav på högre ersättningar så minskar samtidigt utrymmet för skattesänkningar. Utan stora skattesänkningar till låg- och medelinkomsttagare och utan sänkta ersättningar till arbetslösa och sjuka så blir det inte så mycket kvar av moderaternas försök att slå in en kil bland alla de arbetande väljare som normalt röstar socialdemokratiskt.
"PR-bluff" är - i vart fall ännu - kanske ett väl hårt omdöme om den borgerliga alliansen. Men visst har de begynnande och allvarliga PR-problem. Den saken är klar.
Den nya moderaterna värre än de gamla
4 september 2006
Fredrik Reinfeldt är oprövad som politiker i regeringsställning. Som partiledare för moderaterna har han dock otvetydigt visat att han duger. Med fast hand har han styrt in det gamla högerflygelpartiet mot mitten.
-
I SvT:s utfrågning i går kväll fick Reinfeldt frågan om vad det var för fel med de "gamla moderaterna" eftersom partiet idag kallar sig för de "nya moderaterna"?
- De vann inga val, var Reinfeldts raka svar. De gamla moderaterna satt fast i sin bunker och var övertygade om att de hade rätt. Men väljarna gav dem aldrig rätt.
Det vill Reinfeldt ändra på. Han har givit avkall på en del gamla trossatser för att om möjligt vinna en större del av väljarna.
Hur pass ärlig och genomgripande som moderaternas interna omprövning egentligen är kan man tvista om. Vid utfrågningen i går kväll förmedlade Reinfeldt hur som helst bilden av en annorlunda och mer folklig höger.
Han är därmed den svåraste motståndare som socialdemokraterna har haft på mycket länge. Det är ingen hemlighet att det djupt in i de socialdemokratiska väljarleden finns en respons för budskap om ordning och reda och om arbete istället för bidrag. Reinfeldts sätt att beskriva den nya moderata politiken visar att han tydligt hoppas på en inbrytning bland dessa väljare.
Under utfrågningen i går kväll fick Reinfeldt emellertid en del svåra frågor som han inte ville eller kunde svara på. I de uteblivna svaren är det lätt att skönja de gamla moderata bockfötterna. Fredrik Reinfeldt blev t ex svarslös när han konfronterades med två besked från den borgerliga alliansen. Å ena sidan hävdar borgerligheten att Sverige har ett "utanförskap" som består av 1.5 miljoner människor som inte arbetar eller som inte arbetar så mycket som de egentligen vill.
Å andra sidan hävdar de borgerliga partierna att deras "jobbskaparpolitik" - med sänkt A-kassa, dyrare trafikförsäkring, dyrare resor till jobbet och borttagande av avdragsrätten för fackföreningsavgift som tunga delområden - kommer att innebära att 300 000 nya jobb skapas.
Han fick frågan om vad som skall hända med de övriga 1.2 miljonerna människorna som bara får känna på de borgerliga besparingarna men som inte får några jobb? Där hade han inget att komma med utan försökte glida ut i allmänna valtal. Faktum är väl att moderaterna inte bryr sig särskilt mycket om dessa människors livsvillkor. Det går att vinna val utan deras röster. I de överdrivna harangerna om utanförskapet spelar de en viktig roll. Men när det kommer till den praktiska politiken är dessa människors viktigaste roll att bära bördan av besparingar.
De nya moderaterna är på många sätt behagligare än de gamla. Men i synen på "utanförskapets" möjlighet att komma in i samhället är de Reinfeldtska moderaterna faktiskt värre än de gamla. Det gamla moderatpartiet brydde sig inte särskilt mycket - kanske inte alls - om dessa människor.
Utfrågningen i går kväll visade att de nya moderaterna låtsas bry sig.
Det är uppenbarligen bara friska och framgångsrika människor som omfattas av moderaternas solidaritet.
Borgerliga problem och dilemman för S
4 oktober 2007
Den borgerliga alliansen står och stampar i opinionsmätningarna. Den stora frågan är hur regeringsalternativet till alliansen kommer att se ut.
Socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet tycks för närvarande ha en ganska stabil, tioprocentig ledning över alliansen. Men representerar denna majoritet verkligen en eventuellt kommande ny regering?
I går presenterade Nyheterna i TV 4 en ny undersökning, utförd av företaget Novus Opinions. Regeringspartierna förlorar generellt bland låginkomsttagarna. Centerpartiet och folkpartiet kompenserar för förlusterna genom att fortsätta ?knycka? egenföretagande väljare från moderaterna. Värst är det för kristdemokraterna. Kd halkar under riksdagsspärren. Vad värre är; Hägglunds kristdemokrater är inte ens störst bland de partier som lockar färre än 4 procent av väljarna i opinionsundersökningen. Sverigedemokraterna tar en större andel av väljarna än vad kd mäktar med.
Socialdemokraterna samlar ca 40 procent av väljarna under sina fanor. Tillsammans med de två småpartierna v och mp bildar s ett block med ca 52 procent.
Sifforna gläder förstås oppositionens partikanslier.
Men byggandet av regeringsdugliga, politiska majoriteter handlar om betydligt svårare saker än att bara addera siffror till varandra. För stunden har jag personligen mycket svårt för att känna någon entusiasm över ett regeringsalternativ med socialdemokrater, vänstern och miljöpartiet.
Uppriktigt talat skulle jag ha mycket svårt för att ge min röst åt en sådan regering. Tanken på att dagens vänsterparti skulle få ett stort inflytande över det offentliga Sverige och över mig, är oroande. Partiet har vänt sig inåt, har lämnat den öppna och breda vänstervägen som Schyman bröt mark för och har intagit mycket udda positioner när det t ex gäller utrikespolitiken, den offentliga sektorns organisation och i skattefrågor. Miljöpartiets image av miljömoralism inger heller inget större förtroende hos mig.
Dessbättre är det långt kvar till nästa val. Oppositionspartierna har ett par år på sig för att försöka snacka ihop sig på centrala områden. Sahlin, Wetterstrand och Ohly har ett rejält dagsverke framför sig.
Jag kan inte se någon vinnare
8 december 2008
Ärligt talat; det här känns inte bra. S, MP och V ska göra ett gemensamt att försök att bilda en koalition. Det meddelades på en presskonferens i går. Vänsterpartiet sägs ha accepterat "budgetreglerna".
Fem arbetsgrupper ska tillsättas med ambitionen att de tre partierna ska presentera en "regeringsplattform". Plattformen ska ge väljarna besked om vilken politik som koalitionen ska stå för.
Ska koalitionen bli en valbar verklighet till 2010 så krävs att partierna kommer överens om skatter, företagande, utrikespolitik, klimat/energipolitik och om en rad andra tunga och viktiga frågor som t ex skolans och välfärdens organisation.
Ärligt talat så känns det inte bra med den här trepartikoalitionen. Hur ska detta kunna bli en framgång? Antingen får vänsterpartiet överge stora delar av sin politik - och varför ska då väljarna bry sig om att rösta på v?
Eller så tvingas socialdemokraterna in i konservativa positioner när det gäller skatter och företagande. Och hur kommer sossarnas dominerande mittengruppväljare att reagera på det?
Den borgerliga alliansen framstår alltmer som ett strategiskt genidrag.
Alliansens viktigaste effekt på svensk inrikespolitik är att den tvingar socialdemokraterna att försöka skaffa sig en egen allians. Sossarna har tidigare kunnat göra trovärdigt för väljarna i varje valrörelse att de "eftersträvar en socialdemokratisk regering och att de är beredda till samarbete med alla partier utom moderaterna". Sedan kommunismen återigen blommat upp inom v så lade den förre partiordföranden Göran Persson till "vänsterpartiet" till listan om otänkbara regeringspartners. Men sedan de fyra borgerliga partierna "stängts in" i en allians, återstod inte särskilt många samarbetspartners för s. Egentligen fanns bara miljöpartiet. Därför bestämde sig socialdemokraterna för att det vara lika bra att ta tjuren vid hornen. Under ett par, tre år har socialdemokrater och miljöpartister på olika nivåer och i olika sammanhang, träffats för att se om de kan snacka ihop sig. Processen har avlöpt bra. För någon månad sedan deklarerade s och mp att de avsåg att bilda en "öppen koalition" som skulle utmana regeringen Reinfeldt i nästa riksdagsval.
Det tidigare inledda och nu tyvärr avslutade samarbetet mellan s och mp hade en rad politiska och strategiska fördelar framför den koalition som nu presenterats.
Framförallt fanns ett ömsesidigt förtroende mellan partiernas ledningar. Man var beredda att ge och ta i ett ärligt och uppriktigt samarbete. Partierna vidtog mått och steg - mest märkbart är väl miljöpartiets beslut att avstå från att kräva svenskt utträde ur EU - för att på allvar närma sig varandra.
Vänsterpartiet har inte ens inlett en sådan förnyelseprocess. Risken är överhängande för att v tänker sig ett upplägg där de vid sidan av överenskommelser i en gemensam regeringsplattform, fortsätter att driva udda paradfrågor som höjda skatter och Sverige ut ur Afghansistan och EU.
Jag kan inte förstå varför socialdemokraternas partiledning är så angelägna om att ha med detta oreformerade parti på vagnen. Och vad har miljöpartiet att vinna på den breddade koalitionen?
Jag hoppas att jag har fel. Men för dagen känns trepartikoalitionen mer som en eftergift åt interna s-kritiker än som en anpassning till väljarna och till ett möjligt regeringsskifte vid nästa val.
Sossar från Finspång och Skåne
30 oktober 2009
Socialdemokratin är i sig själv en allians av minst lika stor bredd som vad den borgerliga alliansen representerar. Bredden blir extra tydlig på S-partikongressen i Älvsjö där jag just nu befinner mig. Sossar från Stockholm blandas med glesbygdsbor, Finspångare, skåningar och norrlänningar.
Ledare
Här finns Socialdemokrater som lutar mer åt statssocialism, ärrade kommunalråd som inte bryr sig så mycket om ideologier, liberalt sinnade sossar sida vid sida med fackliga ombudsmän. I kongressens två talarstolar svischar det förbi folk från många verkligheter. Ganska många av inläggen är av närmast kosmetisk betydelse. Ombud vill ändra på en "skrivning" här och där; lätt för partistyrelsen att yrka bifall till.
Allt det här harvandet är främst för internt bruk. Ingen utanför kongresshallen här i Älvsjö lägger märke till enstaka voteringar och skrivningar.
Kongressen har däremot två viktiga uppgifter som båda har bäring på det kommande valet. Den första uppgiften för kongressen är helt enkelt att bli genomförd. Kongressen har angetts som slutmål för alla rådslag och förnyelseprocesser som Mona Sahlin satte igång när hon valdes. På söndag kväll är kongressen slut. Då kan S rikta in sig på den stentuffa valrörelsen. Den andra uppgiften för kongressen är att ge partiet en vettig utgångspunkt för valet. En trovärdig arbetslinje är viktigast av allt. Det kommer att gå vägen. På kongressen i går kväll fick partiledningen starkt stöd; överbuden röstades ner med stor majoritet.
En modern välfärdspolitik där gemensamt ansvar kombineras med valfrihet och entreprenörskap behövs också.
Det tror jag fixar sig, om än med hjälp av skohorn. De som vill förbjuda allt privat som rör sig är trots allt ändå en minoritet. Kongressen bör även undvika att skadeskjuta sina egna ledande företrädare; som man gjorde med dåvarande skolministern Baylan när man på kongressen 2005 sa nej till nationella prov i lägre årskurser. Det självmålet utnyttjade borgerligheten till det yttersta. Någon sådan ballast hoppas jag att Sahlin slipper släpa på 2010.
Högerspöken är mobiliserande
22 augusti 2010
Nyligen kom en bok som avslöjade att det finns höger- och vänstersossar. I Christer Isakssons bok "Den nya Vän(s)tern" görs diagram på ett femtiotal Socialdemokrater. Enligt boken finns det storstadshöger likaväl som storstadsvänster. Lanthöger och glesbygdsvänster återfinns också under fanorna.
Så är det. Och så har det nästan alltid varit. Den alltför tidigt bortgångne Anders Isakssons mäktiga fyrbandssvit om Per Albin Hansson bär syn för sägen. Socialdemokraterna är ett stort parti som har förmågan att dra till sig folk av alla de slag. Tyngdpunkten i partiet är hur som helst mittfältet. Det är där väljarna finns.
I dag är det 28 dagar vill riksdagsvalet. Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin är på många sätt väldigt lik sina företrädare. En månad före ett val är uppgiften given. Kärnväljarna ska mobiliseras. För att lyckas med mobiliseringen krävs en aggressiv och systemskiftesintresserad Höger som kan misstänkas hota tryggheten för breda medelklassgrupper.
Sveriges politiska borgerlighet har beredvilligt ställt upp som högerspöke så fort det närmat sig val. Människor har vant sig vid en närmast allomfattande offentlig trygghet. Socialdemokraterna har stått som garant för tryggheten medan Högern har hotat tryggheten. Därför vinner S de allra flesta val.
Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i ledningen för Moderaterna är situationen något annorlunda. Möjligen har dock Reinfeldt nu gått i samma fälla som så många Högerledare gjort före honom. I sitt tal på Slussen i Stockholm förra lördagen utlovade Reinfeldt fortsatta skattesänkningar. Någonstans i något dokument har Moderaterna också präntat ner att de eftersträvar ett Sverige där skatteuttaget är nere på medeleuropeiska nivåer. För att nå till den nivån krävs - hävdade Mona Sahlin i sitt tal i Tantolunden förra söndagen - skattesänkningar på ungefär hundra miljarder kronor utöver de hundra miljarder som skatterna redan sänkts med. Socialdemokraterna har räknat ut att ett sådant inkomstbortfall för staten motsvarar avskedanden av var tionde anställd i den skattefinansierade trygghetssektorn. Denna omständighet var ett huvudnummer i Mona Sahlins anförande på valupptakten i Stockholm i fredags. Vilket fick till följd att Fredrik Reinfeldt i går upprört fick förneka att han och Moderaterna planerade sådana skattesänkningar.
För första gången på länge var Reinfeldt därmed på defensiven. De Socialdemokratiska valarbetarna har därmed försetts med mobiliserande argument. Överdrivet eller ej; det är ingen tvekan om att den Moderata alliansen myrsteg för myrsteg är i färd med att skapa ett något mer privat samhälle. Det är inget rövarsamhälle där djungelns lag regerar som planeras. Men Moderaterna ser gärna ett samhälle där den enskilde har ett större enskilt ansvar för sin välfärd och sin trygghet. Vilket även betyder att det offentliga något tonar ner sitt ansvar för den enskildes trygghet.
Vänstersossarna har alltid fnyst åt allt tal om de Nya Moderaterna. Det är samma gamla Höger som vanligt; så har det låtit. Så är det förstås inte. Vänstersossarna spelar dock en smått obetydlig roll i dramat. Var och en som tvekar över detta kan studera Vänsterpartiets opinionssiffror. Vänsterpartiet är åsiktsmässigt tämligen synonymt med Socialdemokraternas vänsterfalang. En försvinnande liten del av medborgarna är beredda att ta till sig argument från politikens flyglar. Detta gäller även högerflygeln. Folk som i huvudsak har det bra och som känner sig rimligt trygga vill inte ha några radikala systemskiften. Moderaternas samhällsbärande mittenposition är därför hävstången för valseger den 19 september.
Nu har Mona Sahlin fått tillfälle att ifrågasätta Mittenmoderaterna. Reinfeldt tvingas försvara sig mot anklagelser om att vilja hota välfärd och trygghet. Kanske bytte valrörelsen skepnad i går? Otroligt är det inte.
Moderaterna har haft kommandot under lång tid. Långt ner i de Socialdemokratiska kärnväljarleden har den dominerande problembilden i politiken bestått av den egna sidans partiledare och dess val av samarbetspartners. Folk har lagt sig på soffan och/eller börjat snegla mot de Moderata valsedlarna. Nu kan det bli ett annat ljud i skällan. Högerspöken är mobiliserande.
Dörrar och falluckor
29 augusti 2011
Steg för steg har MP pressats allt närmare S. Hade det stannat där så kunde det mesta ha varit frid och fröjd. Men i den blockbyggarlogik som alliansen skapat så fann sig MP snart vara partner även med Vänsterpartiet. Det gick som bekant som det gick.
Maria Wetterstrand (MP) hade denna augustimåndag mycket väl kunnat vara statsråd i en regering ledd av Mona Sahlin. Nu blev det inte så. Wetterstrand satsade sina språkrörskort på en koalition med S och V. Det var en felsatsning. Miljöpartiet tappade tiotusentals väljare under valrörelsen. Därför är Maria Wetterstrand från och med denna måndag en "fri grön debattör". I en intervju med Eskilstunakuriren i lördags meddelade hon att hon lämnar riksdagen och den aktiva politiken.
Samtidigt, i tidningen Dagens Nyheter, berättade Mikaela Valtersson att även hon lämnar sina politiska uppdrag för Miljöpartiet. Valtersson ställde upp som kandidat i valet av nytt kvinnligt språkrör tidigare i år. Hon förlorade mot Åsa Romson. Att Mikaela Valtersson i det läget väljer att göra något annat är inte så märkligt. Ingen blir yngre. Vill Valtersson etablera sig som något annat än "hon som inte blev språkrör" så är det lika bra att sätta fart. I sin artikel i DN tecknade Mikaela Valtersson något av ett politiskt testamente. Hon uppmanade sitt parti att framöver hålla dörrarna öppna mot både Socialdemokrater och Moderater. Det gör hon givetvis rätt i. När de borgerliga partierna bildade sin allians 2004 så var det ett hårt slag för Socialdemokratin. S har under sin långa maktperiod oftast regerat i minoritetsställning. De borgerliga partierna har varit inbördes splittrade. S har från tid till annan kunnat förhandla fram uppgörelser och/eller samarbetat nära med bl a Centerpartiet och Folkpartiet. Den borgerliga alliansen stängde dessa broar till mitten. Socialdemokraterna pressades vänsterut i sina samarbetssträvanden. Alliansen har även ställt till det för Miljöpartiet. MP: s grundval är att hålla sig så fri som möjligt från riksdagens blockbildningar. Den borgerliga alliansen har dock minskat Miljöpartiets handlingsutrymme. Steg för steg har MP pressats allt närmare S. Hade det stannat där så kunde det mesta ha varit frid och fröjd. Men i den blockbyggarlogik som alliansen skapat så fann sig MP snart vara partner även med Vänsterpartiet. Det gick som bekant som det gick. Miljöpartiets nyvalda språkrör Gustav Fridolin intog under helgen en positiv attityd till Valterssons resonemang i DN. Han underströk att MP aldrig kommer att bli ett " femte alliansparti". Skall det bli något samarbete med Moderaterna så är det i så fall i en helt ny konstellation efter nästa val. Det är ett bra besked också för Socialdemokraterna. Ett miljöparti som formar ett nytt grönt mittenrike är en attraktiv och välgörande partner för ett S-parti som vill komma igen som regeringsparti efter valet 2014. Till skillnad mot Moderaterna som sitter inlåsta i sin minoritetsallians är Socialdemokraterna fria att uppvakta MP utan att behöva ta hänsyn till något annat än sina egna intressen.
I sitt nya liv som fri och grön debattör kommer säkert Maria Wetterstrand att göra vad hon kan för att hjälpa sossar och miljöpartister att finna varandra inför 2014. Något säger mig att Mikaela Valtersson på motsvarande sätt kommer att försöka öppna dörrar mellan M och MP.
För Centern, Vänstern och KD öppnar sig däremot alltmer hotande falluckor.