Av regeringens 24 statsråd är Larsson den som syns allra minst i medierna. Toppar listan gör som vanligt moderattrion Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Carl Bildt. Stats - finans - och utrikesministrarna nämns tillsammans nästan lika ofta i de stora medierna som vad övriga 21 statsråd uppnår tillsammans.
Av partiledarna är det centerpartiets Annie Lööf som ligger mest pyrt till. Trots att hon har en tung post som näringsminister i regeringen så är hon för det mesta osynlig i riksmedias rapportering.
Undersökningar av statsrådens synlighet mäter i allt väsentligt de uppdrag som ministrarna har i regeringen. Andra händelser som t ex den interna maktkampen i KD förra hösten, de stora medieföretagens envetna kamp att försöka nita Carl Bildt för hans förflutna i Lundin Oil och den stora uppmärksamheten i riksmedia om ?vapenfabriken? i Saudiarabien bidrar också till att flytta upp enskilda statsråd i rankingen. Att synas mycket i media i sådana sammanhang är inte alltid ett plus. För exempelvis Sten Tolgfors (M) betydde Saudisaken att han inte längre finns som försvarsminister.
För statsråden i allmänhet blixtrar synligheten till då och då. Några skandalreportage om lyxlivet i en AP-fond gör kommentarer från finansmarknadsminister Peter Norman efterfrågansvärda under en dag eller två. Sedan går Norman under radarn igen. Att synas och aktivt delta i debatten är lika lite något självändamål för ett statsråd som Peter Norman som för några av de andra fackministrarna. De dyker upp i offentlighetens öga när det händer något inom deras respektive samhällsansvar. Däremellan syns de i stort sett enbart i fack- och branschpress där t ex nya EU-regler för grisstallars inredning kan väcka ett mycket stort intresse.
Statsminister Reinfeldt spelar i en annan division. Staten och Sverige finns ju liksom alltid. Samma sak för Bildt och Borg. Världshändelserna pockar närmast konstant på riksmediakommentarer från utrikesministern och Sveriges ekonomi är likaså ett allmänt intresse som ger finansministern en särställning när det ska göras listor på pressklipp och soundbites.
Med detta väl sagt så anser jag trots allt att det är anmärkningsvärt att inte fler av statsråden är mer publika personer än vad de är. En stor majoritet av ministrarna har mycket långt kvar tills de ens börjar närma sig riskområdet för att börja betraktas som ?pratministrar? av t ex Björn Rosengrens kaliber. De borde kunna anstränga sig mycket mer för att lyfta sina sakfrågor och därmed indirekt sin regering och sina partier. Barn - och äldreminister Maria Larsson har i sin portfölj samhällsfrågor med mycket stort allmän - och medieintresse. Det är därför märkligt att hon hamnar på synlighetslistans jumboplats. Hennes politiska ansvarsområden - om vi inte begränsar oss till enbart formell lagstiftning och propositionsskrivande - är alltid heta och angelägna. Ändå syns hon så lite att hon knappt finns. Visst är det märkligt?