Folkpartiet vill att invandrare ska komma i arbete och lära sig svenska snabbare än vad som sker i dag. På DN Debatt i går presenterade partiledaren Jan Björklund och hans två FP-statsråd ett antal förslag för att komma tillrätta med problemen. Förslagen är inte anmärkningsvärda på något sätt. Det tål självfallet att diskuteras om just de 8 förslag som FP för fram är de bästa och mest relevanta eller inte. Med undantag för det upprepade kravet på att kunskaper i svenska språket ska vara ett villkor för svenskt medborgarskap så är emellertid förslagen allmänt hållna. Krav på motprestationer för bidrag, krav på snabbare studier, krav att flytta dit där jobben finns, kritik mot passiviserande bidrag och appeller för att Sverige ska vara ett "öppet och tolerant land" hade passat lika bra i ett FP-utspel om hur "etniska svenskar" bör bete sig. Lika fullt överöstes Folkpartiet omedelbart med ängsligt gnäll om att fiska i grumliga väljarvatten, ha plockat fram den "bruna lådan" och för att plagiera sverigedemokraternas främlingsfientlighet.
Självklart tror sig FP ha något att vinna på sitt utspel. Det förhindrar dock inte att de kan tro på sina förslag. Eller att de kan ha delvis rätt. Det som fascinerar mig är den grundmurade symbiosen mellan invandringspolitisk beröringsskräck, politisk korrekthet och tongivande politiska partier.
Jag var ledamot i riksdagens socialförsäkringsutskott 1991-94. Utskottet hanterade invandringsfrågorna. Det var en skakig period i invandringspolitiken. Den gamla ordningen fanns förvisso kvar. Som jag minns det så slussade de skickliga politikerna Maud Björnemalm (S) och Gustaf von Essen (M) invandringens betänkanden genom utskott och kammare. Målsättningen var minsta möjliga uppmärksamhet och debatt. Den styrande doktrinen var att ingen - särskilt inte M och S - hade något att vinna på en het och öppen diskussion om invandringen. De protestungar som fanns - i huvudsak folk- och vänsterpartister som ville ha friare invandring - togs om hand utan några större åthävor. Jag moraliserar inte över dåtidens politiska logik. Det kanske inte var så vackert. Men det fungerade i så motto att främlingsfientliga och rasistiska partier hölls på mattan.
I början på 1990-talet började terrängen att förändras. Ny Demokrati kom in i riksdagen och behövde bemötas. Balkankrigen skapade stora flyktingströmmar till bl a Sverige. Folkpartiets invandrarminister talade i tv om stöldbenägna kosovoalbaner och ville sjunga "We shall overcome" på ett hetsigt möte i Rinkeby. Lasermannen härjade. Därefter var inget riktigt sig likt. SD: s inträde i riksdagen och partiets stabila opinionsläge är det tydligaste exemplet på att doktrinen från Björnemalms/von Essens tid nog behöver renoveras.
Största möjliga tystnad håller inte längre som doktrin. Nog måste det vara möjligt att se stora fördelar med invandringen till Sverige och samtidigt föra konstruktiva diskussioner om hur invandrare snabbare ska komma i jobb och egenförsörjning? Jag tror till och med att såväl socialdemokrater som moderater och Sverige har något att vinna på ett skifte av doktrin i invandringspolitiken.