Leif Östling är vd och koncernchef för Scania. Han har varit på Scania i fyrtio år, har utkämpat många strider och är en av Sveriges absolut mest kända industrialister. I går tog Leif Östling ett kliv in på den välfärdspolitiska arenan. På DN debatt berättade Östling att han på uppdrag av Svenskt Näringsliv ska leda ett program för bättre kvalitet och effektivitet inom sektorerna vård, skola och omsorg. Utgångspunkten för programarbetet är att "den kunskap som finns om kvalitetsarbete inom industrin och övriga näringslivet ska tas till vara och nyttiggöras".
Svenskt Näringslivs initiativ är spännande, utmanande och i mina ögon efterlängtat. Att industrimannen Leif Östling är beredd att axla ett ledarskap i arbetet gör det hela så mycket bättre. Framgångsrik industri - som Sverige har osedvanligt gott om - kännetecknas av ett "systematiskt arbete i syfte att identifiera brister och uppnå ständiga förbättringar, noggranna kvalitetskontroller och resultatmätningar", skrev Östling på DN debatt. Så är det.
Självfallet finns det skillnader mellan en skola och ett lastbilsföretag. Skillnaderna är dock inte av oöverstiglig natur. Att ha siktet inställt mot toppkvalitet, yrkesskickliga medarbetare, smarta produktionslinjer och mot nära samarbeten med beställare/kunder är exempel på ideal som bör prägla såväl industrier som skolor, sjukvård och omsorg.
Jag har under lång tid förundrats över att Sveriges offentliga välfärdsverksamheter inte har präglats mer av industrisamhällets framgångssaga. Jämförelser med industrin har sällan uppskattats inom den offentliga sektorns "mjuka" verksamheter.
Förhoppningsvis kan Leif Östlings insatser bidra till en attitydförändring. Det borde vara självklart att utrusta vården, skolan och omsorgen med bästa tillgängliga produktionsförhållanden. Vilket inte är fallet i dag. Det är ett enormt slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser att stora grupper elever varje år lämnar skolan utan att klara kraven på godkänd kvalitet. Felbehandlingar och väntetider inom vården kostar många liv och många miljarder kronor varje år. Äldreomsorgens problem är välomvittnade. Vid upphandlingar fästs t ex ofta större vikt vid personaltäthet än vid omvårdnadskvalitet och medicinsk säkerhet. Ingen industri värd namnet skulle överleva med sådana resultat.
Svensk exportindustri präglas sedan länge av ett stort intresse för produktivitet. Genom ständigt förfinade och utvecklade processer kan hög kvalitet skapas med allt mindre resursförbrukning. Även detta borde vara mycket intressant för vårdens, skolans och omsorgens medarbetare, finansiärer och beslutsfattare. Under kommande decennier väntas trycket öka rejält på sjukvården och äldreomsorgen. För att kunna svara mot detta tryck behövs resurser för nya verksamheter. Ska detta låta sig göras utan stora umbäranden så krävs ett systematiskt arbete för ständiga förbättringar i dagens verksamheter. För medarbetarna innebär högre produktivitet bl a realistiska chanser till bättre löner och arbetsvillkor. Vilket även det är ett måste om kvaliteten ska kunna gå i topp.