Barnfattigdom är ett märkligt ord. Vad det i själva verket handlar om är fattiga vuxna som har barn. Vilket inte på något sätt gör problemet mindre. Men det hjälper kanske med en korrekt beskrivning när vi funderar på vad som kan och bör göras för att minska fattigdomen?
Rädda Barnen presenterade i går en rapport där det slås fast att det år 2009 fanns 248 000 barn som levde i fattiga familjer i Sverige. Organisationen har använt samma fattigdomsindex i alla sina rapporter sedan 2002. Det finns därför ingen anledning att kritisera - vilket en del är snabba att göra - hur Rädda Barnen genomför sin undersökning. Styrkan i rapporten är att den återkommer år efter år.
Svagheten är eftersläpningen. 2009 var trots allt 2009. I rapporten anges att antalet barn i fattiga familjer har ökat med 28 000 sedan 2008. Antalet barn i fattiga familjer har minskat stadigt sedan toppåret 1997. Det vore förstås intressant att veta om ökningen mellan 08-09 var en tillfällig försämring eller inledningen på en negativ trend. Men det vet vi inte. Man kan på goda grunder anta att ökningen är en reflex av finanskrisen 08-09 då den ekonomiska tillväxten störtdök. Sådana klara samband mellan svag tillväxt och ökande fattigdom var nämligen uppenbara 1997. Men som sagt; vi vet inte.
Andra uppgifter i Rädda Barnens undersökning pekar på allvarligare strukturella fattigdomsproblem som inte märkbart påverkas av svängningar i konjunkturen. Som diagrammet från rapporten visar så har det stora flertalet av barnen i Rädda Barnens undersökning föräldrar med utländskt ursprung. I den gruppen faller nästan 32 procent av barnen under Rädda Barnens fattigdomsstreck. För barnfamiljer med svenskt ursprung är motsvarande siffra lite drygt 6 procent.
Fattigdomen har också en tendens att klumpa ihop sig i vissa stadsdelar, framförallt runt våra större städer. I Malmö förefaller situationen att vara särskilt tung. I ett längre tidsperspektiv, under hela tidsperioden från 1991 till 2009, har andelen barn i fattiga familjer ökat i Malmö från 25 till 33,5 procent. I Göteborg har den ekonomiska utsattheten minskat något under samma period, från 20 till 18,7 procent. I Stockholm har fattigdomen under samma period minskat från 21 till 15,3 procent.
Barn som lever med föräldrar som är fattiga på grund av arbetslöshet och nedgångar i konjunkturen har betydligt bättre framtidschanser än de barn vars föräldrar är fattiga därför att de har varit fattiga och som utgår från att de kommer fortsätta att vara fattiga. Rädda Barnens rapport talar om en fattigdom som befinner sig långt utanför arbetslinjens och jobbskatteavdragens räckvidd. Den svenska modellen för att hålla fattigdomen borta bygger på generella insatser som t ex för- och grundskolor av hög kvalitet som kan kompensera för brister i hemmet, barnbidrag som förstärker familjeekonomin och rätt till sjukvård och andra offentliga nyttigheter. Det finns också riktade insatser som bostadsbidrag, socialbidrag, språkundervisning och en rad arbetsmarknadspolitiska program. Rädda Barnens undersökning visar på behovet av än mer socialt träffsäkra insatser.