I en fotohistorisk bok läser jag om Dräktreformföreningen. Det var tydligen en motrörelse som bildades 1886 i protest mot hur kvinnors kroppar snördes och deformerades med korsett, ett plagg som med självklarhet satt på var kvinnas kropp på den tiden. Under Ellen Keys ledning började emanciperade kvinnor använda den löst sittande reformdräkten, får jag veta. På gamla fotografier kan man därmed gissa sig till vilka kvinnor som var radikala.
Man baxnar. Så snart man anlägger ett historiskt - eller internationellt - perspektiv är det omöjligt att inte vara bergsäker på att vi lever i jämställdhetens tidevarv och i världens mest jämställda land. Jag menar korsett. I stället för rymliga plagg som inbjuder till rörelse. Så dumt.
Men så minns hur jag alldeles nyligen stod och försökte trycka ned mig själv i ett par termobrallor av dammodell på vintersportrean. När herrmodellen (med alldeles för långa ben) hängde rymlig intill. Eller hur det var att leta mörka färger med förstärkt rumpa på flickavdelningen när döttrarna var små och behövde nya lekbyxor till dagis. Eller hur det brukar se ut utanför krogen en lördagskväll när tjejer trängs på vingliga klackar och med tighta kjolar och tunna strumpor.
Detta är ändå bara en sida av saken, den sidan som ofta gör oss lite kluvna. Jag kan inte förneka att jag tycker att det är snyggt med högklackat och tight. Hur snygg skulle jag egentligen känna mig i en reformdräkt?
Mindre kluven finns det anledning att känna sig över utvecklingen i hemmen, inom utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden. Män tar ut 22 procent av föräldraledigheten. Pojkar klarar sig allt sämre i skolan och kvinnor har generellt sett högre utbildning än män. Ändå har många fler kvinnor osäkra anställningsformer och jobbar deltid ofrivilligt och kvinnors löner motsvarar bara 85,7 procent av männens. Förenklat skulle man kunna säga att på en arbetsplats där alla slutar klockan 17 arbetar alla kvinnor gratis från klockan 15:51.
Under den borgerliga regeringens första mandatperiod ökade dessutom mäns bruttoinkomst i snitt dubbelt så mycket som kvinnors. 70 procent av de utförsäkrade i sjukförsäkringen var kvinnor. I den här takten, och med reformer som vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng, kommer det att ta minst ett halvt sekel till innan föräldraförsäkringen fördelas jämnt. Och det är fortfarande vanligare att en vd i ett börsbolag heter Johan, eller Anders, än att det är en kvinna. Så 1800-tal. Hur skulle emanciperade Ellen Key reagera om hon hade sett att vi inte har kommit längre än så? Jag tror jag vet. Hon skulle baxna.