Teresa Carvalho (S) är ordförande i arbetsmarknads- och vuxenutbildningsnämnden i Norrköping. Carvalhos ansvar är att se till att kommunen ger allt och gör rätt för att omvandla arbetslöshet och bidragsberoende till egenförsörjning genom arbete och/eller studier. Carvalho och hennes kollegor har ett tufft uppdrag. Arbetslösheten är hög. Förra månaden var 8013 personer registrerade som arbetssökande. Tusentals av de arbetslösa har varit arbetslösa väldigt länge. Av jämförbara städer - Linköping, Jönköping, Västerås, Örebro, m fl - är Norrköping klart sämst.
I går besökte ett tjugotal riksdagspolitiker och tjänstemän från riksdagens arbetsmarknadsutskott Norrköping. I kvarteret bredvid den statliga arbetsförmedlingen ligger kommunens Vägledningscenter. En trappa upp i Vägledningscentret samlades riksdagspolitikerna för att diskutera arbetslöshet och utanförskap med Teresa Carvalho och hennes cheftjänstemän.
Jag var där.
Det blev en intressant förmiddag. Många frågor var uppe för genomlysning. Den registrerade arbetslösheten i form av anmälda personer på arbetsförmedlingen är illavarslande hög i sig. I Norrköping finns även varje månad ungefär 3 000 hushåll (av cirka 58 000) som lever på försörjningsstöd.
Ingen kan säga något annat än att Norrköpings kommun har en tradition av att verkligen försöka åstadkomma förbättringar. Mängder av projekt och stora arbetsmarknads- integrations och utbildningsprogram har avlöst varandra under årens gång. Men till vilken nytta; det är frågan?
Olika perspektiv korsades i diskussionen. Flera av riksdagsledamöterna ställde frågor om vilka mätbara resultat som Norrköpings kommun kunde visa upp. Leder projekten och satsningarna till ökad egenförsörjning? Hur många får arbete efter de utbildningar som genomförs? Ger praktikplatserna ökade chanser till jobb? Bedrivs undervisningen i svenska (SFI) som heltidsstudier?
Jag fick en känsla av att Norrköpings perspektiv var något annorlunda. Inte på det viset att cheftjänstemännen för vuxenutbildningen, försörjningsstödet och vägledningscentret inte är intresserade av mätbara resultat. Snarare på det viset att de är något mer intresserade av processer och av arbetet som sådant. Här finns en spännande konfliktpunkt i svenskt samhällsliv. Å ena sidan dem som helst fokuserar på mätbara nyckeltal utifrån bestämda insatser. Å andra sidan dem som hellre talar om individuell anpassning av flexibla åtgärder. Å tredje sidan sådana som jag som tycker att båda sidorna har en poäng.
Viktigast av allt är att Teresa Carvalho inte är nöjd. Hon vill åstadkomma betydligt bättre resultat än i går och i dag. Och det behövs. Den höga arbetslösheten i Norrköping ödelägger många människors livschanser. Arbetslösheten hämmar också Norrköpings utveckling.