Två nationalekonomer framträdde på Dagens Nyheters debattsida i går. Inget ovanligt i sig. Vid sidan av politiker och statsvetare tillhör nog ekonomer av olika skolor de mest vanliga kategorierna av skribenter på denna sida.
Men i går var ingen vanlig dag. De båda nationalekonomerna lyckades var och en för sig att å ena sidan kraftigt förstora betydelsen av läror från anno dazumal och att å ena sidan kraftigt förminska och relativisera betydelsen av en historisk bedrift. Nationalekonomen och tidigare Vänsterpolitikern Johan Lönnroth förklarade att "med tiden är kapitalismen dömd att gå under". Han gav kapitalismen ytterligare "något sekel eller så". Men sen är det slut. Några särdeles starka argument för denna omtumlande slutsats gavs inte i artikeln.
Frågan är om Lönnroth alls presenterade några omständigheter som skulle kunna duga som argument över huvud taget. Hänvisningar till rollspel där studenter ofta visar kooperativa tendenser känns handen på hjärtat lite magert som bevis för världsekonomins snara undergång. Artikelns bärande resonemang utgjordes i allt väsentligt på citat från Karl Marx, Rosa Luxemburg och andra namnkunniga personer från Vänsterns historiekammare. Och på Lönnroths egna och säkerligen helt uppriktiga förhoppningar om att "dagens unga kommer i allt mindre grad att låta sig styras av kapitalistiska eller statsbyråkratiska hierarkier. De bygger nätverk och förvaltar själva sina företag". Tron slår kort sagt argumenten med hästlängder i nationalekonom Lönnroths betraktelse.
Nationalekonomen och riksdagsledamoten för Folkpartiet Carl B Hamilton gick i en annan artikel till våldsamt angrepp på oheroiska, egennyttiga och själviska riksdagspolitiker. "Jag skäms över hyckleriet och känner äckel inför de dubbla budskapen", skrev Hamilton. Det som upprört Carl B Hamilton så till den milda grad är kattrakandet efter egna fördelar under EU nämndens riksdagsbehandling av förslaget om svenskt deltagande i EU: s finanspakt. Medan Johan Lönnroth hängde upp sitt debattinlägg på 1800-tals profetior från Karl Marx så konstruerade Hamilton sitt tankemönster på Raoul Wallenbergs oegennyttiga gärningar på 1940-talet. Wallenberg offrade sannolikt sitt eget liv för att rädda judiska medborgare undan nazisternas härjningar i Ungern.
Raoul Wallenberg föddes 1912. Hundraårsminnet av hans födelse har uppmärksammats vid högtidliga ceremonier i riksdagen.Wallenbergs mod och omtanke om Europas alla folk har hyllats från riksdagens talarstolar. Samtidigt med dessa ceremonier förhandlade (kohandlade enligt Hamilton) EU nämnden om finanspakten. Det är vid dessa parallella händelser som Hamilton känner sig uppleva ett hyckleri som får honom att fatta pennan i ett raseri som får mig att tänka på en annan av 2012 års märkesmän; August Strindberg. Hamilton är en sann och principfast Europavän. Han menade nog uppriktigt allt det han skrev i sin artikel. I eftertankens kranka blekhet borde han dock fundera över det rimliga i att jämföra Raoul Wallenbergs konkret livräddande insatser i Ungern med en simpel förhandling om en finanspakt i Sveriges riksdag.