Håkan Juholt fick ett hedersamt avslut på sitt partiledarskap. På ett folkmöte i Oskarshamn i lördags eftermiddag meddelande han sin omedelbara avgång. Han skötte det snyggt. Vilket hedrar honom. Juholt höll huvudet kallt mitt i all turbulens och alla känslostormar. I sitt korta tal konstaterade han att han inte hade tillräckligt stöd för att fortsätta som partiledare.
Håkan Juholt har inget att skämmas för. Han ställde upp när valberedningen totalt kört i diket för ett år sedan. Under Berit Andnors ledning slängde valberedningen bort en massa tid på att upprätta en "kravprofil" för den partiledare som skulle efterträda Mona Sahlin. Ingen brydde sig om kravprofilen. Partiet fastnade i ett ställningskrig där alla någorlunda erfarna kandidater omöjliggjordes. Till slut tvingades även valberedningen att bortse från kravprofilen. Kongressen närmade sig och behovet av en valbar partiledarkandidat blev smått desperat. Håkan Juholt fördes fram i elfte timmen utan att matchs mer än ett fåtal punkter i kravprofilen. Resten är historia.
Ingen särskilt kul historia. Det medges. Men likafullt historia. Av historien sägs vi enligt ett klassiskt talesätt lära att vi inget lär av historien. För Socialdemokratins bästa hoppas jag att partiet bryter mot talesättets budskap. I rådande situation är det absolut sämsta som S kan göra att ännu en gång snabbt kasta in en ny och odiskuterad partiledare.
Socialdemokraterna är ett gammalt parti. Det finns ingen anledning att stressa. Något halvår hit eller dit gör ingen skillnad.
Håkan Juholts hedersamma avslut bör följas upp av en hedersam omstart för partiet.
För att uttrycka det tydligt. Socialdemokraterna är ett splittrat parti med stora åsiktsskillnader och heta konfliktytor. Så har det varit för det mesta under partiets verksamhet som nu är inne på sitt tredje sekel. 67 års regeringsinnehav sedan 1932 har emellertid fungerat som en sammanhållande struktur för det stora och spretiga partiet. Kunnighet, kompetens och pragmatism har format huvudfåran i Socialdemokratin.
Nu är läget annorlunda. Händer inget helt oväntat så kommer statsminister Fredrik Reinfeldt att slå ett rekord i oktober i år. Sitter han och hans regering kvar då, så leder han den borgerliga regering som har hållit S borta från makten flest antal månader i rad sedan den allmänna rösträtten infördes i Sverige. För varje månad som gått sedan september 2006 har sprickorna i S framträtt allt tydligare i offentlighetens ljus.
I kvällspressen talas om falangstrider. Det är överdrivet. Det talas också om höger- och vänsterstrider. Också det är en smula överdrivet. Konflikten står snarare mellan de Socialdemokrater som framförallt vill uppträda som en regering och dem som vill att S ska vara ett hårt och tufft oppositionsparti.
Självklart ska en opposition opponera mot regeringen. Tricket är att uppträda som ett trovärdigt regeringsalternativ medan man opponerar. Att ständigt idiotförklara det regeringen gör är synonymt med att idiotförklara den majoritet av väljare som sett till att regeringen är regering. Det är ingen valvinnande strategi.
Funderande väljare ska kunna föreställa sig att oppositionsledaren och hennes/hans närmaste medarbetare skulle kunna göra ett bra jobb som regering. Med "bra jobb" menas att kunna företräda Sverige och svenskarnas intressen på ett kompetent och medborgartillvänt sätt. Bulken av väljare utgörs av halvmoderna, halvgamla, hyggligt snälla, bilåkande, familjekära och arbetande medborgare som i allt mindre omfattning identifierar sig med ismer och partier.
Nästa S-ledare bör utses med ambitionen att Socialdemokraterna ska vara det stora och väljartillvända mittenpartiet på politikens vänstra planhalva. Ett framhastat beslut om en ny ledare kommer bara att leda till fortsatta konvulsioner i partiet och ett nytt och snart avskedstal.. Ge i stället konvulsionerna tid att rulla på och ebba ut innan en ny ledare väljs. Jag är säker på att en lång och öppen process kommer att vaska fram en ledare som tilltalar väljarnas kravprofil för en tänkbar regeringschef.