Det nya året börjar med en spännande vecka för Vänstern. På torsdag inleds Vänsterpartiets kongress i Uppsala. På fredag väljer medlemmarna en eller två nya partiledare. I februari ska sedan den nyvalda partistyrelsen utse en ny partisekreterare. Vänstern har möjlighet att forma ett ledarlag som borde ha förmågan att lämna den ointressanta plakatpolitiken bakom sig.
För första gången på - ja, jag vet inte när - har Vänsterpartiet chansen att lägga sig i svensk politik på riktigt. När Lars Ohly tackas av i Uppsala till helgen har V chansen att på allvar vinka farväl till kommunismen. Ohlys ledarskap förgiftades redan från början av hans klavertramp hos Janne Josefsson i SVT: s Uppdrag Granskning. Partiet lamslogs av Lars Ohlys oförmåga att redigt och intellektuellt ta avstånd från den gamla östliga förtryckarregimen.
Allt talar nu för att Vänsterpartiet väljer Jonas Sjöstedt till ny partiledare. Är ombuden i Uppsala riktigt på tå så passar de även på att utse Ulla Andersson till partiledare. Med två ledare av Sjöstedts och Anderssons kaliber kan Vänstern börja väva realistiska drömmar om att stiga ut från mörkret mot ljuset.
Aron Etzler är chefredaktör på vänstertidningen Flamman. Han är en klok och resonerande person. Nyligen kom Etzler ut som kandidat till uppdraget som partisekreterare. Jonas Sjöstedt kommentar till Etzlers intresseanmälan var att Aron Etzler är Vänsterns svar på Per Schlingmann.
Så är det nog. På motsvarande sätt är Jonas Sjöstedt Vänsterns svar på Fredrik Reinfeldt. Förstå mig rätt. Vänstern är ingen konkurrent till Moderaterna i kampen om största parti. Däremot är Vänstern med Sjöstedt, Etzler och Andersson det första parti som tycks vara intresserade av att ta till sig av de lärdomar som de nya Moderaterna har skapat.
I höstas var jag med på ett möte i Söderköping där Jonas Sjöstedt mötte ett tjugotal av sina medlemmar. Han utmanade somliga i publiken när han frankt konstaterade att Moderaterna har förändrats på riktigt. Den slentrianmässiga uppfattningen i vänsterkretsar är att Moderaterna är "samma gamla höger" som vanligt. Men så är det inte.
De nya Moderaterna har tagit några riktiga steg in mot mitten. På mötet i Söderköping sa Sjöstedt att det numera finns minst två partier till höger om Moderaterna. M har rest sig på ett remarkabelt sätt från katastrofvalet 2002. De har fördubblat sitt väljarstöd och är nu cirka tio procentenheter större än Socialdemokraterna. Det Moderaterna - under Per Schlingmanns envetna ledarskap - har gjort är att ladda begreppet Moderaterna med ett nytt innehåll som gjort partiet valbart för hundratusentals väljare som tidigare aldrig skulle ha reflekterat på att rösta högerut.
En liknande resa vill nu Vänsterpartiet göra. Förstå mig rätt ännu en gång. Sjöstedt, Etzler och Andersson avser inte att kopiera Moderaternas politik. Det de vill är att omvandla Vänsterpartiet från ett ytterkantsparti till ett parti som är relevant för i vart fall 15-20 procent av väljarna.
De nya Moderaternas framgång möjliggjordes av att det i ett kritiskt läge för partiet fanns ett stort antal begåvade människor som var tillgängliga för ledande uppdrag. Anders Borg, Ulrika Schenström, Per Schlingmann, Fredrik Reinfeldt, Sven-Otto Littorin och ett antal andra var beredda att tillsammans genomföra en omvandling av partiet. Vänstern befinner sig nu i ett liknande läge. Jonas Sjöstedt, Aron Etzler och Ulla Andersson vill avsluta Vänsterpartiets snart hundraåriga ökenvandring. I en intervju med TT säger Aron Etzler att "folk vet inte vad Vänsterpartiet står för och litar inte på oss. Det måste vi ändra på."
I dessa enkla ord från Etzler hör jag ett eko från de nya Moderaternas start för åtta år sedan. Det är dags att sluta upp med att skuldbelägga väljarna. Det är partiet och partiets politik som det är fel på.