Förbud mot privata företag i välfärdssektorn har under de senaste veckorna seglat upp som något av en Socialdemokratisk paradfråga. Givet det allmänna politiska läget för S kan jag förstå att det grips efter opinionsmässiga halmstrån. Sakpolitiskt är jag mer betänksam. På ett generellt plan är det inte seriöst att hävda att privata välfärdsföretag hotar eller försämrar omsorg, vård och skola. Studieförbundet Näringsliv och Samhälle publicerade tidigare i höstas en forskningsöversikt vars preliminära slutsats var att det är svårt att säga något bestämt om samhällseffekterna av privata företags inträde som välfärdsaktörer. Mer forskning behövs innan vi säkert kan sortera för- och nackdelar från varandra. Valstrategiskt bör man också erinra sig att dylika förbud har utan valframgångar varit Vänsterpartiets huvudfråga i flera år.
Under de senaste trettio åren har jag haft förmånen att arbeta i och samverka med ett stort antal välfärdsföretag. Som ung Socialdemokrat började jag arbeta på Hasselakollektivet i Hälsingland i början av 1980-talet. Kollektivet drevs som ett aktiebolag. Personligen hade jag svårt att ta till mig den våldsamma kritik mot ägarformen som framfördes av många på vänstersidan. Mycket av det som var bra på Hassela hade med ägandets frihetliga former att skaffa. Entusiasmen, flexibiliteten och anpassningsförmågan var mycket stor.
Efter Hassela blev det ett par perioder i riksdagen. En av de heta frågorna var regeringen Bildts reform om fristående skolor. Jag blev nyfiken på friskolorna. Lika förtjust som jag var och är i Socialdemokratisk fördelningspolitik lika svårt hade och har jag att förlika mig med betong- och fyrkantstänkandet som stundom breder ut sig i rörelsen. Pedagogiskt arbete bör vara så fritt som möjligt. Anpassningen ute på skolorna ska i första hand göras gentemot de elever man har ansvar för och inte till statliga detaljkrav på hur arbetet ska bedrivas.
Jag var ordförande för Friskolornas Riksförbund i flera år, styrelseordförande i Vittra utbildning AB, arbetade deltid på Kunskapsskolan och jag har även varit styrelseordförande för två skolor i Falun.
Jag har också intresserat mig för privat sjukvård. I boken "Skrik, suckar & sidointriger" skildrade jag hur S:t Görans Sjukhus först blev ett landstingsbolag och senare övertogs av Capio. Jag har suttit i styrelsen för ett nystartat sjukvårdsföretag i Borlänge och jag var även på väg in i ett rådgivande forum hos Carema Sjukvård. Detta uppdrag kom dock aldrig i gång riktigt på allvar och avslutades för min del i somras.
Nu har jag så mycket att göra i mitt arbete på Folkbladet att jag i stort sett har avvecklat allt övrigt engagemang. För att hålla någon kontakt med vad som händer och sker deltar jag i fyra rådgivande träffar om året i utbildningsföretaget Academedia. Jag ger min bild. De ger sin bild. Vi lyssnar på varandra.
Med denna uppräkning vill jag ha sagt att jag har en gedigen erfarenhet av gränslandet mellan företagsamhet och offentlig välfärdsverksamhet. Allt är inte enkelt och okomplicerat i dessa gränstrakter.
För att få ut det bästa av företagandets dynamik och utvecklingskraft utan att förlora de offentliga förvaltningarnas öppenhet och förutsägbarhet är det oerhört viktigt vilka uppdrag som ges till företagen. Inträdeskraven bör vara höga. Lämplighet och förmåga ska prövas noga. I den samhällsbetalda sektorn ska alltid kvaliteteten i de personliga tjänsterna stå i första rummet. Ekonomiska vinster i företagen är en förutsättning för överlevnad och utveckling. Rimliga, beskattade och öppet redovisade vinster är inte "stölder från skattebetalarna". Utan företagens verksamheter hade dessa vinster över huvud taget inte uppkommit. Företagsförbud innebär således inte att välfärden tillförs nya pengar.
Den som absolut vill förbjuda något med anledning av Carema Care affären borde förbjuda kommunala upphandlingar av sådant som äldreomsorg. Mycket talar för att just upphandlingar är den stora boven i det drama som genererar prisrallyn och risker för vanvård.