Förtidspensioneringen av unga människor skjuter återigen fart. Nästan 30 000 svenskar i åldern 20-29 år har aktivitetsersättning; som förtidspension heter nuförtiden.
Självfallet får regeringen kritik för utvecklingen. Allianspolitikernas framgång i de båda senaste valen har till ganska stor del byggt på intensiva angrepp på Socialdemokratiska regeringars iver att pensionera bort människor från arbetsmarknaden. Nu är alliansen i regeringsställning. Oppositionen vore stendöd om den inte attackerade regeringen i förtidspensionsfrågan. Svinhugg går igen. Så är det bara.
Ur ett annat och mindre partipolitiskt perspektiv finns det anledning att bredda diskussionen om förtidspensioneringarna.
Till stor del är ökningen av antalet unga förtidspensionärer en byråkratisk synvilla. Tidigare var väldigt många av dagens förtidspensionärer bokförda som långtidssjukskrivna. Alliansregeringens reformer av sjukförsäkringen innebär att långtidssjukskrivningar inte längre kan vara lika långa som förr. Vilket betyder att ett stort antal av de sjukskrivna numera tituleras förtidspensionärer.
Regeringens sjukförsäkringspolitik har dessutom gjort det omöjligt för människor som aldrig har haft en inkomst att bli sjukskrivna. Denna reform har också varit pådrivande för antalet unga förtidspensionärer.
Ställer vi det partipolitiska och byråkratiska åt sidan så blir det verkligt allvarliga problemet synligt: 30 000 människor är mer eller mindre permanent borta från arbetsmarknaden redan innan de hunnit fylla 30. Detta är naturligtvis inte endast ett "problem". I upphetsningen ska vi inte glömma att det finns unga människor som har så pass grava funktionsnedsättningar och sjukdomar att de rimligt sätt inte kan arbeta. Att deras försörjning omhändertas av det allmänna är inte ett uttryck för ett misslyckade. Det är ett uttryck för välfärd. Utan denna gemensamt finansierade välfärd skulle dessa människor vara totalt beroende av anhöriga och/eller av tiggeri.
Alla människor är inte trädda på ett och samma arbetslinjesnöre. I debatten förekommer ofta inlägg där det anförs att det finns raka samband mellan förtidspensionering av ungdomar och det stora antalet ungdomar som lämnar gymnasieskolan utan fullständiga betyg. Det stämmer inte. Livet är dessbättre betydligt mer dynamiskt än så. Många av dem som av olika anledningar lämnar gymnasieskolan utan fullt ifyllda betygsblanketter lyckas genom diverse kringelikrokar komma igen med studier och arbete och lever hyggliga liv. Däremot stämmer det att många av dagens unga förtidspensionärer har det gemensamt att de av en rad olika skäl inte har kunskaper, färdigheter och intyg om fullförd skolgång i bagaget.
Regeringen lanserar nu en form av utbildningsgaranti som ska sträcka sig upp till 25 års ålder. Tanken med utbildningsgarantin är att det ska arbetas mer ihärdigt med ungdomar som floppar i gymnasieskolan. Det är ett steg i rätt riktning. Det finns anledning att kämpa och strida betydligt hårdare än i dag innan det slängs socialbidrag och förtidspensioner på unga människor.
Min egen erfarenhet från arbete med unga människor i socialt och kunskapsmässigt utsatta situationer har lärt mig att det alltid händer oväntade saker. En ung människa som man nästan gett upp hoppet om kan plötsligt blomma ut, ta stora kliv framåt och visa sig ha förmågor och attityder som förvånar såväl den unge själv som omgivningen.
Barns och ungdomars uppväxtvillkor är påverkbara. Ett trivialt påstående; visst är det så. Likafullt finns det anledning att påminna om att livet inte är linjärt och statiskt. Ihärdigt, kunskapsunderbyggt, inkännande och ibland påträngande socialt arbete kan alltid göra skillnad. Ibland känns det som om tilltron till det sociala arbetets kraft och betydelse har minskat radikalt. Partipolitiska rallarsvingar och byråkratiska ommöbleringar i välfärdssystemen skymmer kanske sikten?