Pride har dock en dramatisk och politisk bakgrund som skiljer ut den från de flesta andra evenemang. Människor som - med ett otal variationer - förälskar sig i människor av samma kön utsätts ofta för förtryck och förföljelser från stater och från religiösa och politiska fundamentalister.
Ledare
Upprinnelsen till Pride var de upplopp och våldsamheter som utbröt vid en homosexuell demonstration i Stonewall i New York 1969.
Ska Pride jämföras med någon annan evenemangsinstitution i Sverige så är det Första maj. Firandet av kampen för arbetarnas rättigheter blev globalt i samband med den så kallade Haymarketmassakern i Chicago 1886. Precis som på den homosexuella demonstrationen i New York 1969 så omgärdas mötet i Haymarket av rykten och vittnesmål om polisprovocerat våld.
Ett Första majmöte i Sverige är sedan länge något av det fredligaste man kan uppleva en helgdag. Pride har ännu inte hunnit lika långt i sin historiska utveckling. Men de är på god väg.
Årets festival anordnas i nära samarbete med ordnings- och säkerhetspolisen. Det kan finnas hot från nynazister och extrema religiösa grupperingar. Senast 2003 angreps Prideparaden av Nationaldemokratisk ungdom. Terrordåden i Oslo kan ha triggat några tokskallar. Man vet aldrig. Det finns skäl att vara vaksam.
I det stora hela är det dock ingen tvekan om att det blir allt mindre kontroversiellt att öppet framträda som homi-bi-trans eller queersexuell person.
I år manifesteras öppenheten genom att entréavgiften har tagits bort. Det finns några avgiftsbelagda evenemang. Men i allt väsentligt är det fritt fram att delta i arrangemanget för alla nyfikna och intresserade.
Öppenheten är ett viktigt steg i rätt riktning. Hbtq-personer är förvisso fortfarande tämligen ovanliga relativt befolkningen i stort. Men de är inte udda, avvikande eller skrämmande som många upplevde dem förr.
Genom att slopa entréavgifter och biljettkontroller tar Pridearrangörerna chansen att nå ut till en bredare allmänhet. Samtidigt befinner de sig på hemmaplan. Det är deras festival som andra bjuds in att medverka i.
Allt utveckling tar sin tid. Det skulle dröja uppemot 50 år efter Haymarketmassakern innan en Första majdemonstration skulle börja betraktas mer som en statsbärande institution än som en uppviglande provokation.
Mitt tips är att Pridefestivalen traskar på i ungefär samma takt. Runt 2020 eller däromkring tror jag att knappt någon höjer på ögonbrynen över hbtq-parader och festivaler.
Den glidande transformeringen från rebell och till samhällsbärare kommer inte att passera konfliktfritt förbi. Men de interna stridigheterna i Pridesfären kommer endast att vara rörelser i marginalen. På samhällsplanet är utvecklingen otvetydig.
Människors sexualitet betraktas alltmer som ensaker och privata omständigheter som staten inte ska lägga sig i på något sätt. Det är bra.