Jobblinjen kontra generösare a-kassa? Avskaffa värnskatten eller prioritera annat? Fler egenfinansierade välfärdstjänster eller principiellt avståndstagande till privata lösningar? Bygga nya kärnkraftreaktorer eller påskynda avvecklingen av de befintliga?
Dessa exempel på konfliktfrågor upplevs just nu som viktiga och centrala men är bara utlöpare av en grundläggande skiljelinje i svensk politik. Distinktionen går mellan dem som menar att politikens uppgift är att söka förnuftiga lösningar som gagnar medborgarna i deras vardag, och ideologiska svärmare av olika kulörer som helst litar till gamla lösningar på nya problem. Jo, skiljelinjen har blivit tydligare sedan Håkan Juholt tog över oppositionsledarrollen.
Frågan om vilken konflikt som är politikens viktigaste har lika många svar som det finns partier och politiskt engagerade människor. Även medierna kan räknas dit, de brukar vara duktiga på att snickra ihop såväl egna konflikter som att gräva upp andras.
Ibland suckas det över att politiken har blivit ointressant eftersom partierna tycker i stort sett lika. Jag håller inte med. Vad som präglar dagens politik är snarare att partierna och medierna tar alla chanser att förstora konflikter om de tror sig ha någon nytta av det. Man behöver inte vara någon större politisk begåvning för att begripa att partier som harvar runt i oppositionsträsket har allt att vinna på att piska upp konfliktvågor som man kan surfa ända in i tv-sofforna på. För partier i regeringsställning är metoden inte lika användbar. Även här ser man en grundläggande skillnad mellan de som har politiskt ansvar och de som inte har det.
Min slutsats är alltså att den viktigaste politiska konflikten står mellan dem som vill ha konflikten och dem som vill undvika den. Själv invald i riksdagen för ett regeringsparti är jag likafullt en varm vän av konflikter. Jag ser konflikten som en överlägsen metod att tydliggöra skillnader och avslöja svagheter i meningsmotståndares argumentation.
I kölvattnet av Maud Olofssons aviserade avgång hörs kritiska röster i centerleden mot att partiet under hennes ledning har varit för lojalt med regeringen, läs Moderaterna. Något ligger det väl i detta. Å andra sidan blev alliansregeringen omvald kanske främst på grund av sin dokumenterade enighet och kapacitet att leda landet.
Snart ett år senare har regeringen förlorat ett 20-tal omröstningar i kammaren (av drygt 600). Och medierna har med frustande iver börjat spekulera om nyval och regeringskris kanske redan i höst, med utgångspunkt i att den samlade oppositionen röstar ner regeringens budgetproposition.
Det är ett klart ruggigt scenario. Men intresset ljuger inte. Därför är det bara Sverigedemokraterna som utmanar den parlamentariska ordningen och därmed landets finansiella stabilitet genom att drömma högt om ännu högre procentsiffror i ett nytt förtida val. Övriga partier har hittills ansett sig ha mer att förlora än att vinna på ett nyval. Konsekventast agerar medierna. De har fått vittring på en tänkbar politisk konflikt och kommer inte att ge sig förrän den har underblåsts och sönderspekulerats utifrån alla tänkbara aspekter. Så ser rollspelet ut.