Jan Björklund (FP) är utbildningsminister. På DN Debatt i går slog Björklund ett slag för "katederundervisningens" återkomst i svensk skola. Inget förvånande i det förvisso. Björklunds skolpolitiska karriär har alltid varit mycket katedernära. Högst en armlängds avstånd till katedern ska det vara. Annars är det flum.
Utbildningsministern vill återföra skolundervisningen till vad som gällde före "1968 års kulturradikala vänstervåg då traditionell lärarledd undervisning ansågs auktoritär".
Jan Björklund har rätt i en del av sin kritik. Sedan 1970-talet och framåt har begreppen auktoritet och auktoritär alltför ofta sammanblandats.
Önskan om att befria eleverna från auktoritära och straffande skolmiljöer utvecklades till bannlysning av lärare som var auktoriteter. När Björklund nu försöker vända skutan är han värd stöd. Men risken finns att även utbildningsministern far i väg för långt på sin konservativa kunskapsvåg. "Det mest avgörande i skolan är mötet i klassrummet mellan lärare och elever", skriver Björklund i sin artikel. I princip helt rätt förstås. Men varför är mötet i "klassrummet" viktigare än andra möten mellan elev och lärare?
Med eller utan kateder bör läraren vara en auktoritet var helst hon eller han agerar.