Kriskommissionen har bestått av 53 personer. Sammansättningen av ledamöter är så pass bred och spretig att kommissionen utan överdrift kan beskrivas som ett koncentrat av dagens Socialdemokrati.
Lyckas den brokiga församlingen komma överens om något väsentligt och inte alltför kompromissbehängt så är det i sig ett kvitto på att Socialdemokraterna är på väg att återhämta sig. I direktiven för Kriskommissionen sägs att ledamöterna ska blicka 20 år bakåt, analysera nuläget och försöka se 20 år framåt.
Framtiden är som bekant svårt att säga något om. I vart fall i förväg. Historiebeskrivningen - varför det har gått som det har gått - är därför så här på förhand det mest intressanta.
För 20 år sedan skrev vi 1991. Då förlorade Ingvar Carlssons regering valet till Carl Bildt. Regeringsskiftet möjliggjordes genom Ians och Berts gästspel i riksdagen. Efter Bildts korta inhopp som statsminister återkom S till Rosenbad 1994. De följande 12 åren dominerades av Göran Persson som finans- och statsminister. 2006 var det dags för torsk igen. Vilket upprepades 2010. Är Socialdemokratsernas politik i grunden särskilt mycket annorlunda nu än vad den var 1991? Egentligen inte. Däremot har samhället och de politiska motståndarna utvecklats rejält.
Sossarna har inte riktigt hängt med. Så tror jag att man kan säga. Till dels kan tillkortakommandet förklaras genom förtretligt oflyt. Mona Sahlins nesliga avgång som partiledar- och statsministerkandidat 1995 har satt djupa spår. Mordet på Anna Lindh 2003 omintetgjorde Perssons planer på att lämna över till Lindh 2004. Andra motgångar beror mer på oskicklighet. På Malmökongressen 2005 fick inte dåvarande skolministern Ibrahim Baylan med sig ombuden på införande av nationella prov i tidigare årskurser. Vilket gav Folkpartiets Jan Björklund valvinnande luft under kunskapsskolevingarna. Under allt för många år vägrade många Socialdemokrater att inse betydelsen av Moderaternas omstöpning till Nya Moderater. S-politikerna åkte land och rike runt och predikade om att det var "samma gamla höger" som förut. Och därmed inget att bry sig om. Värkarna var smartare. 1990- talets jakt på högst fyra procents "öppen arbetslöshet" våldförde sig på den grundläggande idén om A-kassan och sjukförsäkringen som omställningsförsäkringar. Vilket gav det utmanande arbetarpartiet ammunition för sin arbetslinje.
Att Mona Sahlin föll till föga och tog med Vänsterpartiet i regeringsutmanarkoalitionen 2010 ska också adderas till den mängd elände som staplats i S-kansliet sedan 1991.
Kriskommissionens rapport är en stafettpinne som överlämnas till Valberedningen; partiets nuvarande maktcentrum. De möjliga kandidater som nu kallas till Berit Andnors beredning kommer att behöva förhålla sig till Kriskommissionens förslag och historiska förklaringar. Det är bra.
Socialdemokraterna behöver lägga de senaste månadernas abstrakta och fluffiga kritik bakom sig. Nu väntar förhoppningsvis en konstruktiv debatt om partiets verkliga problem. Det ser jag fram mot. Vill Sossarna ha något med framtiden att göra så behöver de först springa i fatt sin samtid.