Nu har Socialdemokraterna utsett den valberedning som ska vaska fram en ny partiledning. I lördags höll den avgående ordföranden sitt sista stora tal. Riksdagens andrakammarsal var fylld av partivänner när hon talade.
Jag var där.
Ledare
Hennes sista tal borde ha varit hennes första. Men hade det varit hennes första så hade det förmodligen varit hennes sista. Eller också inte. Kanske gjorde Mona Sahlin en felbedömning den där söndagen i mars 2007 då hon höll sitt installationstal som nyvald ordförande? Möjligen borde hon ha vågat utmana sitt parti direkt. Sagt då vad hon sa nu.
Hur som helst. Bättre sent än aldrig. Mona Sahlin gjorde bra ifrån sig. Hon provocerade Socialdemokratins självbild rakt i hjärtat. Om vi - som det alltid framhålls från partiets ledande företrädare - är det "äkta" arbetarpartiet; varför röstar då folk som arbetar hellre på Moderaterna? Det var talets bärande fråga. Mona Sahlins svar var kärvt och befriande oromantiskt. Vi är inte bra nog, sa Sahlin.
2014 är det val igen. Då kommer väljarna att ha erfarenheter av åtta års jobbskatteavdrag. Att sänka skatten för folk i vanliga inkomstlägen är faktiskt ingen dålig fördelningspolitik, sa Sahlin. Stämningen i salen blev laddad. Nästan så laddad som när Fredrik Reinfeldt som relativt färsk partiledare för Nya Moderaterna vid en partistämma 2005 slog fast att "varje krona i sänkt skatt är en krona mindre för äldreomsorgen". Då kunde man hört en knappnål falla; så tyst var det bland de hundratals församlade Moderaterna. Reinfeldt vände blad brutalt. Systemskiftespartiets ombud kippade efter andan.
I lördags kunde nog en knappnål dunsat i golvet utan att väcka alltför mycket uppståndelse. Men nog var tyst så att det dög.
I sakfrågan har Sahlin förstås rätt. Jag har många gånger invänt mot den Socialdemokratiska retoriken mot jobbskatteavdragen. I tal och utspel har det hetat att skattesänkningarna på arbetsinkomster bara gynnat de rika. Så är det inte. Miljoner av löntagare som tjänar mellan 20- och 30 000 kronor i månaden har fått typ 1500 kronor mer i egen lön genom jobbskatteavdragen. Utan att välfärden för den sakens skull har havererat.
Vad är det för fel med det?
Min upplevelse är att Socialdemokraterna inte tänkt igenom skattefrågan. De har gått på ryggmärgsreflexer typ Sänkt skatt är borgerlig politik. På något mystiskt sätt har även sådant som evig a-kassa, långa sjukskrivningar och hundratusentals förtidspensioneringar blivit en del av den S-märkta välfärdsrättvisan. Sahlin utmanade med all rätt den utvecklingen i sitt tal i lördags.
Mona Sahlin är den nya Moderaten, skrev Aftonbladets Lena Mellin i går. Det är ett alltför ytligt omdöme. Socialdemokratins särart är en dynamisk kombination av jämlikhet och utveckling. Två valresultat i rad visar nu övertydligt att S i väljarnas ögon lutar alltför starkt åt jämlikhetens bidrag och alltför lite åt utvecklingens lön för mödan. Mona Sahlin uttryckte saken elegant i sitt tal: "Moderaternas moment 22 är att de måste bli Socialdemokatiska för att kunna vinna val. Ska vi Socialdemokrater vinna val igen, så måste vi bli oss själva igen."
Så är det.