Politik är för många i själva verket inte alls en fråga om hur samhället ska styras. Snarare handlar det om att hitta det parti som kan erbjuda mest i den egna plånboken.
Krönika
När jag var för många år sedan var programledare i Sveriges Radio och hade partiledarna i studion i telefonväkterier blev detta så uppenbart.
Ingen som ringde till programmen ville diskutera politik, alltså vilket samhälle vi ska ha. Alla ville bara höra vad partiledaren hade att erbjuda just dem.
Alla hade alltså egentligen samma fråga, samma som titeln på poplåten med Amy Diamond: " What´s in it for me?" Det blev ärligt talat rätt trist radio.
Inte blev det bättre av att partiledarna i de flesta fall bjöd över varandra. Ivriga att tala om att politiken faktiskt råkade vara utformad så att livet skulle bli bättre just för den som ringde.
Värst på den punkten var vänsterledaren Gudrun Schyman och kristdemokraternas Alf Svensson, tyckte jag. De höll med alla. Alla fick de svar de ville ha. Som försäljare på marknaden. Kunden har alltid rätt.
Jo, Alf Svensson surnade till en gång, när en lyssnare öppnade med hälsningsfrasen:
- Hej på dig pastor Svensson!
- Jag är ingen pastor, sluta med det där, fräste KD-ledaren.
Just kopplingen till det frikyrkliga var lite känslig. Alf Svenssons stora trick var ju att få väljarna att glömma att partiet grundats av Pingstkyrkan och att partitoppen, som han själv, kom därifrån.
Göran Persson höll förstås inte med alla. Han bet ifrån ibland när de som ringde kläckte ur sig alltför uppenbara dumheter. Men mest stack Birger Schlaug (MP) ut.
Han fick två frågor på raken och gav precis de svar som de som ringde INTE ville ha. Först var det en från Linköping som jobbade med JAS-projektet.
- Det ska läggas ner snarast. Vi får försöka hitta andra jobb till dig och dina arbetskamrater.
Sedan var det en man som drev ett litet åkeri.
- Vägtransporterna ska bort! Vi ska höja bensinskatten och på andra sätt se till att gå över till järnväg istället.
Schlaug försökte inte alls linda in sitt tuffa budskap. Inget socker i botten. Jag kunde inte låta bli att skratta där i studion, jag hoppas att inte lyssnarna hörde det.
Men det här var bara så totalt annorlunda mot de andra. Han sa helt enkelt sin mening. De som lyssnade fick gilla det, eller låta bli. Tyvärr blir nog sådana politiker alltmer sällsynta.
Hur man säljer in ett budskap blir allt viktigare. Det ligger faktiskt något i att de nya Moderaterna mer liknar en pr-byrå än ett parti.
Partisekreteraren Per Schlingmann har sin bakgrund i reklambranschen och vet att nästan allting går att sälja med, om inte mördande, så i alla fall skicklig reklam. Hans pr-byrå skapade ju Ipren-mannen.
Så har Schlingmann nu också lyckats lansera hårdför högerpolitik, som slår mot sjuka och arbetslösa - som arbetarpolitik. Det är fjärran från den rakt -på- sak-attityd som Birger Schlaug bjöd på den där gången.
Men det vore kul att höra lite mer sånt klarspråk från politikerna.
Det var bara det jag ville säga.