Den djupa krisen i Grekland skylldes på "högerregeringar" som ägnat sig åt ungefär samma slags stöld och ansvarslösa slöseri som den svenska regeringen.
Nå. Jag ska inte sitta här som en annan prinsessa på ärten och märka ord. Kongresser är kongresser. Fyra månader före ett val är i stort sett alla partiledares tal på kongresser en uppvisning i nyansfattig enögdhet. Partister i alla läger känner igen det där. Det är vi mot dem typ.
Nu ingår V definitivt i det rödgröna blocket. De som eventuellt hoppats/befarat att Vänsterns partikongress skulle ända i en revolt mot partiledningens samarbetslinje med S och MP; de kan sluta hoppas/oroas nu.
För första gången sedan 1917 var en socialdemokratisk partiledare gäst på en V-kongress. Mona Sahlin beskrev de tre partiernas koalition som en färgskala med olika nyanser av rött och grönt. Så är det förvisso.
Nästa helg lär Ohly och Sahlin dyka upp på Miljöpartiets kongress i Uppsala. Därefter är samkvämens och teambyggandets tid förbi. Nu ska väljarna på allvar bjudas in i matchen. Socialdemokraterna har en tung uppgift på mittfältet. Thomas Östros, Mona Sahlin, Thomas Bodström, Ylva Johansson, Sven-Erik Österberg och andra framträdande sossar måste göra det glasklart att en rödgrön regering inte kommer att svikta när det gäller den offentliga ekonomin.
I vår oroliga samtid är inget annat viktigare än just detta.
Vänsterpartiet går ut för att möta väljarna på vänsterkanten. Det finns något vackert i detta. Partiet tar förbehållslöst parti för flyktingar, fackliga aktivister, regnbågsfamiljer, utförsäkrade och arbetslösa människor. De förmänskligar borgerlighetens utanförskap och solidariserar sig med dem som lever i undantagets skugga. All heder åt V för detta.