Carin Jämtin jagar kaffepengar
Karin Jämtin (S), till höger, kör med rallarsvingar från vänster. Något som bara belastar Mona Sahlin och resten av partiet, menar Widar Andersson.Foto: Bertil Ericsson/Scanpix/arkiv
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Språket vänstervrids likaså. Företagare kallas mer regelmässigt för "privata kapitalister" och/eller "aktieägare" när det snart vankas kongress. Carin Jämtin skriver att kapitalisterna och aktieägarna håvar in storvinster medan barnen slås ut ur skolan, maten är dålig i äldreomsorgen, det finns köer i sjukvården och medan många gamla upplever att de inte får tillräckligt stöd av hemtjänsten. Jämtins inlägg är oseriöst. En väldigt liten del av skattefinansierade skol-vård-och omsorgstjänster utförs av privata aktörer. Den vinst som delas ut är kaffepengar i sammanhanget. Företagens investeringar i välfärdstjänster överstiger den utdelade vinsten med råge. De privata företagens vinster kan näppeligen duga som förklaring till brister och tillkortakommanden inom den offentliga sektorn. Den som vill testa styrkan i Jämtins argument kan tänka sig tillbaks ett 20-tal år i tiden. Då fanns knappt några privata utförare alls. Så gott som all utbildning och vård administrerades av kommunala förvaltningar. Var alla gamla och sjuka helt nöjda då? Lämnade alla barn skolan med godkända betyg? Är friskolorna sämre skolor än kommunala? Är äldreboenden och sjukvård i privat regi sämre än de kommunala? Alla partier har sina ritualer; jag vet hur det är. Men nog är det tröttsamt med dessa vänsterosande och retoriska angrepp under kongressåren. Har inte S i Stockholm angelägnare saker att ägna sig åt än att skälla på friskolor? Att lägga förslag om företag som inte får gå med vinst är synonymt med att föreslå förbud för företag. Företag utan vinster är inte företag särskilt länge. Så är det bara. Företag i den skattefinansierade sektorn har givetvis ett särskilt stort samhällsansvar jämfört med andra företag. Ett eller annat rötägg frånräknat; min långa personliga erfarenhet såväl som myndigheternas uppföljningar och kontroller tyder på att välfärdsföretagen tar sitt samhällsansvar på allvar. Det är kommunernas och landstingens politiker som ytterst bestämmer vilka ersättningar som betalas ut per elev, omsorgstagare eller patient. Om företagens vinster stadigt ligger på höga nivåer så finns det kanske anledning att fundera på om ersättningarna är för höga? Ur ett medborgarperspektiv är det också angeläget att studera de företag och kommunala inrättningar som skapar ekonomiska överskott. Vad kan andra och mindre framgångsrika verksamheter lära av dem? Det blir ju helt sjukt om framgångsrika och vinstskapande företag ska definieras som Det stora problemet! Jag skulle aldrig drömma om att idealisera privata företag. Företag är mycket anpassningsbara. Sätter politikerna upp regelverk där det går att göra vinster på att bedriva sjukvård med köer eller på skolor med underkända elever; ja då kommer vissa företag att göra vinster på just sådant. Vinstintresset skapar dock en särskild sorts dynamik och uppfinnings-rikedom. I sunda regelverk kan denna dynamik göra mycket stor nytta för medborgare i behov av goda välfärdstjänster. Jag kan för mitt liv inte förstå varför S i Stockholm satsar sitt krut på att beskriva välfärdsföretagare som giriga skurkar. Var finns publiken för sådana utspel?