LEDARE: Pålsson borde vågat mer

Men Pålssons beslut att lämna riksdagen om ett år blev en nyhet. Hon kryddade nämligen sitt besked med kritik mot sitt parti och mot riksdagsledamöternas villkor. I snabbsammanfattning sa Pålsson att riksdagsledamöter är röstboskap för partiledningarna. Anne-Marie Pålsson har mer rätt än fel. Styrkeförhållandet mellan parti och ledamot är ojämlikt. Det är partierna som ställer upp till val. Anne-Marie Pålsson hade inte haft en chans att få ett riksdagsuppdrag om inte Moderaterna hade satt upp henne på valbar plats på en valsedel. Det är högst rimligt att de partier som lyckas komma in i riksdagen har ett visst inflytande över hur de invalda ledamöterna beter sig. Å andra sidan har varje riksdagsledamot ett personligt mandat. Avhåller sig ledamöterna från att begå allvarliga brott under mandatperioden så är de närmast oberörbara. De kan rösta, skriva, tala, agera och bete sig precis som de vill. Partiet kan vädja, hota, mobba och kritisera hur mycket som helst; är man folkvald så är man. De allra flesta ledamöter väljer att hålla sig inom sina partiers fållor. Detta ska inte entydigt tolkas som en svaghet. Ledamoten kan ju faktiskt anse att det egna partiets ståndpunkter och uppfattningar är oftast är rimliga, ibland hedervärda och så gott som alltid möjliga att stå ut med. Anne-Marie Pålsson har vad jag förstår betett sig ungefär som medelledamoten; flutit med strömmen för det mesta. Men nu vill hon se förändringar. Det tråkiga är bara att kritiken kommer när hon ska avgå. Hon borde vågat sätta sitt mandat på spel. Det är då det kan hända saker. Se bara på Fredrik Reinfeldt. Han tog strid mot Carl Bildts envälde som partiledare. Och ett, tu tre var Reinfeldt både partiledare och statsminister!

Ledare: Pålsson borde vågat mer

Anne-Marie Pålsson är riksdagsledamot för Moderaterna. Fast inte så länge till. I helgen meddelade hon att hon inte ställer upp till omval 2010. Inget märkligt med det kan man tycka; ledamöter går och kommer i rask takt nuförtiden.