Gratis Idrottspark med Sundin?
Mathias Sundin har knappast gjort sig känd för blygsamhet eller ett smidigt sätt i poitiken. Här är det konfrontation och moral som gäller.Arkivbild: Jan Forsby
Foto: Forsby Jan
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ur den folkpartistiska myllan i Norrköping växer nu emellertid en uppstickare fram. Minns jag rätt så träffade jag Mathias Sundin första gången på sensommaren 2005. På ledarsidan dagen efter skrev jag att det nog fanns anledning att hålla ögonen på den unge och då helt politiskt oprövade folkpartisten från Norrköping. Han hade politiska ambitioner; inget snack om den saken. Under de knappa fyra år som gått har de Sundinska utspelen duggat tätt Han har etablerat sig som gruppledare för FP i Norrköping och han medverkar allt oftare i riksmedia. Stort har blandats med smått. Högt har varvats med lågt.
För att bara nämna något: Hårda omdömen om Hageby som utanförskapsområde, buande på Palestinademonstrationer, valarbete för republikanen John McCain i USA, förbudskampanjer mot kamphundar och nu senast uppmaningar till regeringen att inte ge några statsbidrag till "Norrköpingssossarna". Sundin lyckas ofta inta "udda" positioner. Alla politiker vill köpa nya spårvagnar. Men inte Sundin. Alla höll på Barack Obama. Sundin höll på McCain. Alla kommunalråd kräver ökade statsbidrag. Sundin kräver att kommunpolitikerna ska lära sig hushålla. Mathias Sundin skiljer ut sig. Han syns och tar plats. Sundin och Stjernkvist är så olika som två politiker kan vara. Stjernkvist är pragmatisk och en mittenman i ordets socialdemokratiska betydelse. Han gör sig bemärkt genom sin personliga kompetens att förhålla sig till politikens strider och människor på ett säreget och behagligt sätt. Stjernkvist undviker konfrontation så länge det bara går. Han lirkar, pratar, skriver, skrattar, pratar och lirkar. Och ofta får han ungefär som han vill. Sundin är moralisk och en ytterkantsman i ordets folkpartistiska betydelse. Han bestämmer sig för vad som är rätt och fel och så lägger han hela potten på det han anser vara rätt. Han söker konfrontation som arg, ung man. Stridshjälm på - halmhatt av; det är vad som gäller för Mathias. I veckan deltog Sundin i en debatt i radions Studio Ett. Han var inbjuden för att säga att kommunerna i allmänhet och "Sosse-Norrköping" i synnerhet borde ha sparat i ladorna under de goda åren i stället för att springa till pappa staten och be om bidrag så fort de får problem. Dagens Nyheters politiske redaktör - den unge och mer sammansatte liberalen Peter Wolodarski - invände mot Mathias Sundin. "Det här är inte rätt tid att uppfostra kommunerna", sa Wolodarski. Sundins iver att uppfostra kommuner, hundägare, spårvagnsköpare och Hagebybor utsätter honom för stora risker. Inte därför att det är fel att ha bestämda uppfattningar; det är helt OK och kan t o m vara bra ibland. Men Mathias Sundin är själv partipolitiker. Han är en del av en borgerlig allians som gärna vill regera Norrköping. Bestämda uppfattningar i all ära; det viktigaste för en politisk allians är att ha ett gäng uppfattningar som de är överens om. Och som tillräckligt många väljare uppskattar. Självklart är Mathias Sundin populist. Alla politiker är populister i någon mening. Det ligger i politikens natur. Sundin är en moralisk och uppfostrande populist. En sådan hållning är i längden svår att förena med framgångsrik partipolitik. Under veckan som gått har Mathias Sundin i tv och radio anklagat "Norrköpingssossarna" för att ha slösat bort elva miljoner kronor per år på bygget av Idrottsparken. De pengarna, sa Sundin i SVT: s Debatt i torsdags kväll, "hade behövts till vård och omsorg". Kruxet är bara att Sundin och hans folkparti inte alls var emot att bränna pengar på Parken. Vad händer med Sundins moral när någon - Stjernkvist(?) - stillsamt frågar honom vad det skulle ha kostat om kommunen gjort som Sundin ville och skänkt bort Parken till IFK?